Kortpredikan

– Hosea 11:1-4, 8c-9 Ps 80:2ac,3b,15-16 Matt 10:7-15 –

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken.

Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.”

Sådan är också kyrkans och de kristnas historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på när-ma­re håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, van­kel­mod och ren ovilja i det egna hjärtat?

Men hos Gud är kärleken evig. När hans rättfärdighet ser män­ni­skans bortvändhet återger profeten en slags vånda i Gudo­mens in­re, beskriven med mänskliga ord och bilder. ”Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks. Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp.”

Guds väsen är kärlek. Han vill inte komma med vrede. Det är människan som tvingar ho­nom till det, med ett slags inre mot­stånd från hans innersta.

När en människa går förlorad är det enbart hennes eget an­svar, trots att det beskrivs som en Guds dom.

Apostlarna sänds ut att förkunna himmelrikets närhet. Det har sin egen tyngd och behöver inte ”guld, silver eller koppar” som förstärkning. Att avvisa förkunnarna är att av­­visa den som sänt ut dem.  

Himmelriket är nära. Profeten låter Gud säga: ”Jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck”.

Vi firar det i varje eukaristi. ”Jag böjde mig ner och gav dem att äta.”