– Upp 21:9b-14 Ps 145:10-13b,17-18 Joh 1:45-51 –
Han blev ”sedd” och han såg.
Natanael, som identifieras med aposteln Bartolomaios, kallades genom att bli ”sedd” av Jesus. ”Jag såg dig under fikonträdet.”
Erfarenheten vet, bekräftad av psykologin, hur svårt det är för människan att våga sig ut i livet utan att först ha blivit ”sedd” med kärlek. Det är redan naturens ordning. Det är föräldrarnas gudagivna uppgift. Någon ser på mig med kärlek. Någon vill mitt bästa. Någon vill mig.
Men evangelisten Johannes talar också den bibliska världens språk. Att Jesus ”ser” betyder att han utväljer, kallar och drar med Faderns eviga kärlek. Evangelisterna berättar om dem som Jesus ”ser på med kärlek”.
Bartolomaios är väl beredd för detta, både bibliskt och i hjärtat. Han är en ”sann israelit, en som är utan svek”. Han visste vad som stod om Messias ”i Mose lag och hos profeterna”. Hans sveklösa hjärta känner igen sanningen och kärleken i den blick som ”ser” honom.
Bartolomaios bekräftar därmed också Jesu ord om den öppnade himlen och änglarna som stiger upp och ner. Han vet vad som hände när patriarken Jakob ”såg” i sin dröm. När denne hade luttrats blev han ”Israel”, och fader till alla sanna israeliter.
Han bekräftar det som Benedictus senare skulle undervisa om, ödmjukhetens väg till klarsyn. Blindheten botas, de verkliga fienderna besegras hos den som ser att han själv är den lägste och ringaste av alla.
Den ödmjuke söker ivrigt det högsta goda, vilket, enligt fäderna, är kontemplationen, förmågan att se.
Målet är den himmelska staden med portar i alla väderstreck, där alla stenar kommit på plats och med Lammets tolv apostlar som grundstenar.
Där skall vi se, ansikte mot ansikte.
Vi botas från blindheten genom att bevara hjärtat rent. Vi föregriper slutmålet i den heliga eukaristin.
