1 Kung 3:5,7-12 Ps 119:57,72,76-77,127-130 Rom 8:28-30 Matt 13:44-52
Det goda valet
Salomo handlade klokt när han blivit kung efter sin fader David. Han var ung och oerfaren. I en dröm hade han fått löfte av Gud att be om vad han ville och önskade. Han bad inte om framgång och rikedom, inte om seger över sina fiender och inte om per-sonlig ära. Han bad om ett lyhört sinne, om förmåga att skilja mellan gott och ont, så att han kunde bli en rättvis domare och därmed en god kung för sitt folk. Den bönen behagade Gud och han gav Salomo ett vist och förståndigt hjärta.
Det som hände Salomo är en bild för människans grundläggande val i livet. På något sätt gör varje människa ett avgörande val hur hon vill leva sitt liv. Ofta sker det omedvetet. Men ingen människa kan smita undan det valet. Också den som bara följer med strömmen gör ett val, hon väljer att följa med strömmen, till sitt eget fördärv. Den som söker och väljer den rätta vägen har insett att hennes liv är för värdefullt för att utlämnas åt godtyckliga krafter.
Salomo hade förstått att han behövde vägledning. Den insikten saknar de högmodiga. De tror att de kan vägleda sig själva. Salomo, däremot, är ödmjuk nog att be om hjälp. Han ber Gud om ett lyhört sinne och om ett vist hjärta. Benedictus säger i sin regel: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först att Gud skall fullborda det”. Vi bad i denna mässas kollektbön: ”Visa i barmhärtighet hur vi skall leva i världen, så att vi under din ledning brukar de förgängliga gåvorna så att vi inte går miste om de oförgängliga”. Alla är i stånd att be om förmågan att skilja mellan gott och ont, mellan sanning och lögn, så att de avvisar lögnen och väljer sanningen. Vad hindrar dig att be Gud om den förmågan? Endast den som har gett oss livet kan ge oss det ljus vi behöver. Den heliga Birgitta bad: ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Varje dag måste vi börja med att överlåta oss åt Guds vilja. Både i goda dagar och i onda.
Gud har en plan för den människa han har skapat. En plan som är för stor för att bara leva som det faller sig. Gud har skapat människan till sin avbild och han har nyskapat henne genom Kristus till att formas efter hans bild. Därför blev Sonen människa. Han kallade människan att följa honom, så att Sonen kan bli den förste bland många bröder och systrar. Han dog och uppstod för att försona våra synder och ge oss ett nytt liv. Paulus säger att de som kallats av Gud blir rättfärdiga, de får det rätt ställt med både Gud och människor. Det fullbordas inte på en dag, men det avgörande valet görs genom tron och bekräftas i dopet. Hela livet renas, botas och stärks genom Guds ord och de heliga sakramenten. Lärjungen låter sig formas av Skriftens rika förråd, som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”När dina ord förklaras ger de ljus och skänker de oerfarna förstånd”. Människan lever inte längre med okända makter som vägledare. Själviskheten får inte styra fritt, trots att den är så envis. Den inre kompas-sen visar allt tydligare skillnaden mellan gott och ont, mellan rätt och fel. En längtan växer i lärjungens hjärta, längtan att bli lik sin Herre och en gång helt få dela hans härlighet.
Lärjungen lär sig älska sin Herre mer än allt annat. Hon känner igen honom i Jesu bild av den skatt som mannen finner i åkern och pärlan som köpmannen hittar. Med dessa bilder talade Jesus om sig själv. Han är skatten och pärlan, han är svaret på Salomos bön om vishet. ”Han är”, säger aposteln, ”vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet”.
Den som funnit skatten blir därför beslutsam och målmedveten. Hon säljer allt hon äger för att komma i besittning av denna skatt. Paulus säger: ”Allt som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust”. Det behöver också den höra som kommit upp i åren. Så att det inte går som det gick för Salomo, som mot slutet av sitt liv inte höll fast vid sin första kärlek och av sina många hustrur förfördes att tillbe andra gudar. Världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kan lätt kväva den första kärleken.
De äldsta munkarna tog Salomo som föredöme. De lär oss att första steget på vägen till klokhet är ödmjukhet. Den ödmjuke ser sitt behov av vägledning och ber om det han saknar. Han vågar be om råd och vägledning både av Gud och av någon som har mer erfarenhet än han själv. Inte för att lämna ifrån sig det egna ansvaret, men för att kunna bära det. Med den gåva han fått av Gud.
Paulus formulerar det som ett vidunderligt löfte: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.[1] Kärleken till Kristus, gensvaret på hans kärlek till oss, ger en kraft som berövar de onda makterna deras gift. Kristi ljus är starkare än både ångest och mörker.
Det är det ljus som ingjutits i våra hjärtan genom den helige Ande, som getts oss i dopet och som ges oss på nytt i den eukaristi vi nu firar. Det dyrbaraste vi äger, vår skatt och vår pärla.
Det är det goda val vi gör och hela tiden upprepar. Vi gör det när vi följer den helige Benedictus uppmaning att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.
Amen.
[1] Översättningen tagen från 1917. I bibel 2000 finns en liknande formulering som en not.
