– Hes 37:1-14 Ps107:2-9 Matt 22:34-40 –

Ännu en grandios profetia.

Profeten får se de förtorkade och döda benen. De skall få liv och ande. En bild för hur Israels folk skall hämtas hem ur sin för­skingring och upp ur sina gravar. De skapas på nytt.

Gud genomför inte sin nyskapelse ensam. Han skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han männi­skan till sin medar­betare. Gud låter sin Ande förmedlas genom pro­feten. Gud gör sig beroende av människans lyssnande och lydnad.

När profeten har talat, förstår han att det är Herren som ver­kar ge­nom honom. Herren säger: ”Då skall ni inse att jag har talat och jag skall göra som jag har sagt.”

Kärleksbudet är inte ett opersonligt påbud som läggs på männi-skan utifrån. Att älska Gud med hjärta, själ och förstånd och sin nästa som sig själv är att befrias från sitt falska jag och upp­täcka hur Gud låter den sanna människan växa fram.

Som påve (1903-1914) verkade Pius X enligt valspråket: ”förnya allt i Kristus”. Han visste genom aposteln att Gud hade samman­fattat, nyskapat, förnyat och full­bordat allt i Kristus (Ef 1:10).

Han bekämpade libe­ral teologi (modernism), reformerade li­turgin,  den li­turgiska sång­en. Han uppmanade till flitigt bruk av de he­­liga sak­ra­menten.

Påven blev, som profeten, tjänare åt Guds vilja att samla Guds folk och ge det nytt liv.

Den som vågar se verkligheten, också långt inne i kyrkan, säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute”.

Den lydige och ödmjuke tjänaren får löftet av Herren: ”Då skall ni inse att jag har talat och jag skall göra som jag har sagt.”