HERRENS DOP Jes 42:1-4,6-7 Ps 1-4,9c,10b  Apg 10:34-38   Matt 3:13-17 Det förtätade ordet som bild Vi har firat Jesu födelse och kallade det nyfödda barnet ett ”förtätat ord”. När Jesus i dagens fest låter sig döpas av Jo­han­nes i Jor­dans vatten målas snarast en bild för våra ögon, en ikon. Inte som ett fotografi, som

 Jes 60:1-6 Ps 72:2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12 Benedikt XVI i ljuset av de vise männen För tretton dagar sedan firade vi Jesu födelse. På juldagen kallade vi barnet ”ett förtätat ord”. Idag firar vi hur de vise männen finner detta Ord, som ”öppnar sig” för dem. De faller ner och tillber barnet i Marias

– 1 Joh 3:11-21 Ps 100  Joh 1:43-51 – ”Herre, jag älskar dig.” Dessa sista hörbara ord av vår förre påve, Benedikt XVI, sammanfattar hela hans liv. Dessutom sam­manfattar de dagens mässtexter, den dag då han vigs till den sista vilan. Ofta talade Benedikt om tron, inte bara som ett förnuftets bejakande, utan som ett

– 1 Joh 3:7-10 Ps 98:1,7-9 Joh 1:35-42 – ”Låt ingen föra er vilse.” – ”Följ med och se!” Johannes varnar för gnostikerna, som föraktade krop­pen. För den som har ”gnosis”, den enligt dem rätta insikten, spe­lade det där­­för ingen roll vad man gjorde med kroppen. En­dast det ”andli­ga” var viktigt.   Även om vi inte

– 1 Joh 2:29-3:6 Ps 98:1,4-6 Joh 1:29-34  – ”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt

– 1 Joh 2:18-21 Ps 96:1-2,11-13 Joh 1:1-18 –  ”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Att vi hör det på årets sista dag betyder inte att det syftar på de timmar som är kvar av år 2022. Inte heller på någon särskilt dramatisk tid i människans historia som väckt frågor om

– 1 Joh 2:3-11 Ps 96:1-3,5b-6  Luk 2:22-35 – ”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det gamla kärleksbudet har förvandlats och blivit ett ”nytt bud”. Det har fått ny kraft.   Evangelisten Lukas vet att den kraften är den helige Ande, som

1 Joh 1:5-2:2  Ps 124:2-5,7-8 Matt 2:13-18 De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon

– 1 Joh 1:1-4 Ps 97:1-2,5-6,11-12 Joh 20:2-8 – ”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken”