Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 1 Pet 2:4-9  Joh 14:1-12

Vägens, sanningens och livets människa

”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu ord om sig själv rymmer ett hisnande bud-skap! Som kristna kan vi vara stol­ta och glada över en sådan beskrivning av vår Her-re. Det är rentav en risk att orden blir för stora och hör hemma i en annan värld.  

Därför tar vi omvägen över oss själva. De tre orden, ’vägen, sanningen och livet’, är också en be­skrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets va­relse. Det kan inte sägas om någon annan i hela universum.

Männi­skan är en vägens varelse. För att bli och förbli människa måste hon följa en väg. Det både lockar och förskräcker. När hon ser alla svårigheter och faror längs vägen frestas hon att dröja, bli sittande, kanske längta tillbaka till en barn­dom då allt tycktes så mycket enklare. Det kräver mod både att ”gå ut i livet” och mod att ”gå vidare”. ”Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare,” säger den heliga Birgitta. Ändå måste människan göra det, även om ingen säger det till henne. Utmaningen och kallelsen finns i henne själv. Ger hon efter för frestelsen, om hon väljer att dröja i stället för att ta ste­get, riskerar hon att livet går ifrån henne.  

Den som ger sig ut på vägen upptäcker snart att det finns många vägskäl. Hon måste välja väg. Den som väljer att lägga händerna i knäet och bara överleva, följer med ström­men. Det är att förlora det vi uppmanas att söka. Men alla vägar leder inte till målet. Somliga är rent destrukti­va.

Det kan finnas en rad orsaker till ett vägval, men till slut faller valet tillbaka på oss själva. Ingen annan än jag kan leva det liv jag har fått.  När livets ekvation summeras så är det våra vägval som räknas. Människan blir det hon väljer.

Hennes viktigaste val är att skilja mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel. Ing-en väljer rakt av lögnens väg, men den som inte söker san­ningen vänjer sig vid halv-sanningar och smålögner och förs stegvis in i mörkret. Människan kan fastna i en livslögn. Kyrkan säger att varje människa är skyldig att söka sanningen, men kravet att söka sanningen kommer in­te ”utifrån”. Skyldigheten finns i människan själv. I hen-ne själv finns en röst som bjuder hen­ne att söka sanning­en.    

Det tredje som kännetecknar människan är att hon vill leva. Leva helt och fullt. Alla människor söker lyckan, säger Augustinus. Människan är inte skapad för att dö. Vi anar det när en människa tar sitt liv. Ingen gläder sig. De efterle­vande drabbas tungt, de lider svårt och förmår ofta inte ens tala om det. Intuitivt vet vi att så är livet inte tänkt. Benedictus frågar den blivande munken och varje män­­niska: ”Vem är den som älskar livet och vill se goda dagar?” Det är en utmanande men djupt mänsklig fråga.

Människan är en vägens varelse, utmanad att söka sanningen, inbjuden att leva helt och fullt. När Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet”, så är det därför inget omän­sk­ligt eller konstigt han säger. Jesus har kommit för att visa människan den väg och den sanning som ger henne liv, och liv i överflöd. Jesus frågar efter människan: ”Var är du?” Han vill genom sin Ande på nytt blåsa liv i hen­nes djupaste väsen. Människan behöver honom som Gud har sänt. Fäderna vid det senaste konciliet säger: ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mys­te­rium, som kastar ljus över människans myste­rium”.  

Låt oss tillämpa detta så enkelt det bara är möjligt.

För att finna vägen behöver människan Jesus. ”Tro på Gud, och tro på mig”, sä­ger han. När han kallade sina första lärjungar sade han: ”Följ mig”. Jesu anspråk är utmanande och låter anstötliga: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Men finns det något alternativ? Vid ett tillfälle när också många lärjungar var på väg bort från honom, säger Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå?” Psalmisten säger: ”Jag har utvalt sanningens väg”.

För att förbli på vägen behöver människan ljus och vägledning. Daglig upplysning, för att förbli i san­ningen. Vi lyssnar och läser Guds ord, förklarat och förmedlat av hans heliga och apostoliska Kyrka. Vi ”lyssnar oss fram”. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” ”Den som följer mig skall ha livets ljus”, säger Jesus. I andra läsningen hörde vi: ”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”.

När människan följer sanningens väg rinner livet till. Den som följer ”vägen och sanningen” får del av ”livet”. Den vi tror på och följer ger sitt liv, så att hans liv blir vårt liv. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, säger hans apostel. Egot och själ-viskheten viker steg för steg undan och den riktiga människan växer fram.    

Vi hörde Jesus säga: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Det betyder: När du kämpar och faller, och faller igen, när trögheten och likgiltigheten tycks do­mi-nera, och tron känns död, fortsätt att handla – som om du trodde. Släpp inte taget. Han sviker inte.

Det hela är koncentrerat och samlat i den heliga eukaristin. Det konsekrerade brödet och den väl­signade kalken är och ger vad han säger om sig själv: ”Vägen, sanningen och livet.”

Lovad varedu, Herre Jesus Kristus, som genom Guds ord och de heliga sakramenten förvandlar oss till vägens, sanningens och livets människor.  

Amen.