Hos 2:14, 15b-16, 19-20 Ps 145:2-9  Matt 9:18-26

Kvinnan befrias från sina blöd­ning­ar och synagogförestån­darens dotter uppväcks från de döda – dramatiska och kroppsliga un­der­verk. Men profeten Hoseas tanke med Israels folk når längre och  djupare.

Han sjunger om hennes ungdomstid, ”när hon drog upp ur Egyp­tens land”, när hon levde i glädje och trohet med sin brudgum, den Herre som befriat henne och ingått förbund med henne.

Sedan dess har hon varit otrogen, frestad av sitt materiella väl­stånd i det land hon fått, frestad att tillbe Kanaans avgudar, fres­tad att ro­pa: ”Min Baal”.

Herren vill väc­ka den första kär­leken till liv. Därför vill han locka henne ut i öknen, till dess kärva och fattiga villkor, där han tala­de ”ljuvligt” till sin trolovade, där hon lärde sig att lyssna till varje ord som utgick ur hans mun.

Trolovning är ett vackert ord. Genom den lovar makarna varand­ra trohet. I profetens mun är det främst ett uttryck för Her­rens tro­het mot sin brud. ”Jag skall trolova mig med dig för evig tid.”

Därför förs hon på nytt ut i öknen. För att avsäga sig avguderiet och lära sig oberoende av det som ba­ra är det näst bästa. Apos­teln kunde vara både ”mätt och hungrig”, både ”leva i överflöd och lida brist”.

”Jag vill locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala ljuv­ligt till henne. I trofasthet vill jag trolova mig med dig, och du skall så lära känna Herren.”