Sak 9:9-10 Ps 145:1-2,8-11,13-14 Rom 8:9, 11-13 Matt 11:25-30

Kan livets börda bli lätt?

I de korta verser vi har hört ur Matteus­evan­ge­liet ger Jesus ett enormt löfte. Han säger att livets börda kan förvandlas till något skonsamt och lätt. Slutverserna citeras ofta av de monastiska fäderna och finns med i bakgrunden till prologen i Benedictus regel.

    Först prisar och lovar Jesus sin Fader. Det måste både ha hörts på rösten och lyst fram i hans ansikte. Han ber, eller snarare sjunger, en lovsång som vib­rerar av jubel. Hemligheten är dold för de lärda och kloka, men uppenba­ras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är uteslutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Man behöver inte ha läst den senaste boken. Redan kring krubban samlades både olär­da herdar och visa män.

    Kristen tro kan bli krånglig och svår att förstå. Men när Jesus själv predikade och verka­de, så var det särskilt de fattiga och olärda som förstod och tog emot. I grun­den är det en­kelt, eftersom Gud är enkel. Det är människan som står för komplikationerna. Predikaren säger: ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster”.

    Ingen annanstans i de tre första evangelierna talar Jesus så öppet om sitt innersta som här. ”Allt har min fader anför­trott åt mig.” Allt i himlen och allt på jorden är samlat i honom, Marias son från Nasaret. Ingen kan förklara hans hemlighet. ”Ingen känner Sonen, utom Fadern”. Endast vid några få till­fäl­len uppenbarades hemligheten från himlen, till exempel vid dopet i Jordan el­ler på för­klaringsberget. En röst ljöd ur molnet: ”Det­ta är min älskade Son”. Marias son är också Guds So­n.

    Här står Jesus som människa och säger: ”Ingen känner Fadern utom So­nen”.  Det är både his­nande och anstötligt. Det kostade Je­sus livet. Men för den som är som ett barn är det ett glatt budskap. Därför fortsätter Je­sus med att berätta om hur man får denna tro och hur man förblir i den.

    Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vi­la.” Män­niskan kan vara tyngd av olika bördor. För Jesu landsmän var religionen ibland en börda, med en rad bud och föreskrifter. I vår liberala epok är det annorlunda. I stället tycks män­niskan själv ha blivit sin tyngsta börda. Hennes försök att själv styra sitt liv gör henne, märk­ligt nog, till slav under den egna själviskheten.

    Den tyngsta bör­dan får människan när hon vänder sig från Gud och därmed hamnar under okända och grymma makter.

    Evangeliet berättar hur människor sökte sig till Jesus. Han lyfte av deras bördor genom att förlåta dem deras synder och bota deras sjukdomar. Han upp­rättade dem och lät dem gå i frid. Det är så enkelt. Ett barn förstår det. Låt oss lyssna som om vi aldrig tidigare ha-de hört Jesus tala: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”.

    Men det finns också en fortsättning, ett liv efter den första omvändelsen eller efter den senaste bikten. Frågan uppstår ju: Hur återvinner man denna vila? Hur förblir man i den? Därför fortsätter Jesus: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”.

    Det finns olika uppgif­ter för lärjungarna. Men här anger han det som gäller för alla. Mildhet och lydnad, tålamod och ödmjuk­het tycks va­ra det viktigaste han vill lära oss. Alla synder har sin rot i högmo­d och egenvilja, lockelsen att vara oberoende och oviljan att be om hjälp. Många tröttnar helt enkelt på att komma till Jesus. De håller inte ut med att be, med att gå till bikt och till den heliga mässan.  

    Mildhet och ödmjukhet tar tid att lära sig, eftersom de vuxna har ”glömt” hur det är att vara som barn. Den vuxne har fångats av så många ”krångligheter”. Hon kan utföra impo­neran­de gärningar och slita hårt – men detta enk­la, att leva i lydnad, mildhet och öd­mjukhet, varför är det så svårt? Högmodet i hennes hjärta gör motstånd. Tills hon blir stilla, blir som ett barn som kom­mer till ro i sin moders famn. Ibland tvingas Gud att lära oss det genom motgångar och lidande.

    Det är ingen tillfällighet att ödmjukheten är det avgörande i Benedictus regel. Det är vä­gen till beständig frid och glädje. Ingen fiende får makt över den öd­mjuke.

    Jesus säger till slut: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Den som upplever det kristna livet som en börda har fortfarande kvar ett inre motstånd mot buden. Det är inte buden, utan hennes eget motstånd som gör buden tunga. Hon har därmed det viktigaste kvar att upptäcka.

    I slutet av kapitlet om öd­mjuk­he­ten antyder den heli­ge Benedictus hemligheten. Det som tidigare krävde möda och skedde under fruktan, sker nu ”utan möda och av kärlek”. Laster och synder förlorar sitt grepp. Det betyder inte att hon blir syndfri. Lärjungen måste fortfarande gå till bikt, men synden har förlorat sitt grepp om människan. De pålitliga lärarna har sagt det och helgonen har vittnat om det. ”Kärleken gör bördan lätt”, säger Augustinus. Den lilla Theresa vittnar om kärlekens ”lilla och enkla väg”. Bene­dictus talar om hjär­tat som vidgar sig. I den ödmjuke finns rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Som Jesus har lovat: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Slaven förvand­las till son eller dotter. Människan återfår sitt för­lorade bar­naskap hos den him­melske Fa­dern.

    Guds barn kan instäm­ma i den tack­sägelse som Jesus uppstämde: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har uppenbarat det för dem som är som barn”.

    Som hans söner och döttrar instämmer vi i tillvarons stora lovsång och firar den heliga euka­ristin.

    Amen.