– 2 Kung 17:5-8,13-15a  Ps 60:3-5,12-13 Matt 7:1-5 –

John Fisher och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud.

De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reforme­ra kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kungen som kyrkans överhuvud. De kom­pro­missa­de inte med sitt samvete.

När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli som en blöt filt, som kväver kla­ra ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syn­da­ren hör till de kristna barmhärtighetsver­ken.

Je­­sus tycks rentav räkna med att det går att lära sig konsten att ”ta bort flisan ur broderns öga”, även om det inte lyckades med Henrik VIII.

Vi får hoppas att det går den anglikanska kyrkan bättre än det tycks ha gått för Israel och Samaria, som vägrade att lyssna till sina profeter och försköts från Herrens ansikte.

Thomas More bevarade sin lojalitet med kungen som världslig överhet, men i trosfrågor står han under sitt eget sam­vete och under påven. 

Hans självkännedomen gjorde honom inte uppgiven eller lam­sla­gen. Han förblir realistisk, men hoppfull. Även om han skulle falla och avge eden hoppas han att Gud skall se på honom med barm­­härtighet, resa upp honom igen så att han på nytt kan be­kän­na sanningen och lätta sitt samvete.

Även när han sitter i fängelset med en hotande dödsdom över sig kan han trösta sin dotter: ”Var vid gott mod, min dotter, och oroa dig inte för mycket över vad som händer mig här i världen. Inget kan inträffa utan att Gud vill det. Men det som han vill är verk­li­gen det bäs­ta, hur ont det än kan tyckas oss”.

Låt oss be om klarsyn och mod, om hopp och förtröstan.