Jer 20:10-13 Ps 69:8-10,14,17,33-35 Rom 5:12-15 Matt 10:26-33

Mod i rädda bröst

Tre gånger i detta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett uppmuntrande budskap i en hotfull värld. Men det ger inte grönt ljus för naivitet, ännu mindre för feghet. Varje samhälle behöver människor med civilkurage för att in-te låta feghet och anpasslighet växa fritt. Astrid Lindgren låter en av sina litterära hjältar säga: ”Det finns vissa saker som man måste göra för att inte bli en liten lort.” Samtidigt är modet en gåva som vi ber om: ”Gjut ditt mod i rädda bröst” (Pingstsekvensen).

    Mod är en av de grundläggande mänskliga dygderna, en av de fyra s.k. kardinaldygderna. Dygden kan beskrivas som ”den inövade förmågan att med glädje och uthållighet göra det goda, trots inre och yttre motstånd”. Dygden går alltså djupare än känslan och en­gagerar både förnuft och vilja. Modet är något som kan övas och därmed kan modet växa. Men mod betyder inte frihet från rädsla. Utan rädsla är bara dåren, eller den dumdristige som söker faran utan något positivt syfte. Rädsla är bara naturlig. Ock­så aposteln Paulus erkänner att han var ”rädd och full av ängslan” när han kom till försam­lingen i Korint, men det hindra­de honom inte att fullgöra sin uppgift. När Jesus säger ’Var inte rädda’ betyder det att rädslan inte behöver styra våra handlingar.

Även om den kristne i vårt land sällan hotas av förföljelse, så är kristen tro ofta ett lovligt byte. I vardagen kan det handla om vad vi svarar på en fråga, vad vi säger eller låter bli att säga. En försåtlig fres­telse är att lyssna till skvaller eller baktal eller att inte stå upp för det rätta. Ofta dyker sådana situationer upp där vi minst av allt önskar det. Som när Petrus på överstepräs­tens gård fick frå­gorna av tjänsteflickan, om inte också han kände Jesus. Den gången svek han. Han lät rädslan styra svaret.

Det bedrägliga med rädslan är att människan glömmer sin värdighet och sin kallelse till storsinthet. Rädslan mjukar upp själen. Den blir vek och eftergiven, när den skulle vara som en diamant. Genom tålamod tar människan sin själ i besittning. ”Var stark, fatta mod och hoppas på Her­ren”, sjunger psalmisten.

    När Jesus uppmanar sina lär­jungar att inte vara rädda, då har något nytt kommit in i bilden. Det han säger är både en tröst och en maning. Han förklarar varför hans lärjungar inte behöver vara rädda. ”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället ho­nom som kan förgöra både själ och kropp i helvetet.” Människofruktan kan ersättas av gudsfruktan. De många herrarna ersätts av en enda, den rätte Herren. Redan det ger frihet. När vi bekänner oss till den sanne Konungen, då behöver vi inte frukta de många potentaterna. Den som bekänner sig till sanningen, behöver inte kastas hit och dit på åsikternas torg. Att tillhöra Kristi kyrka ger både trygghet och frihet. Trygghet, för att inte utlämnas åt godtycke och förförelse. Frihet från små­aktighet, ideologier och partimeningar.

    En sund gudsfruktan är inte slavens fruktan för straff, inte heller den fruktan som lyder för att inte förlora lönen. Aposteln säger att vi inte har fått en ande som gör oss till slavar, så att vi måste leva i fruktan igen. Ändå finns det en hälsosam gudsfruktan. Den vet att det enda riktigt allvar­liga i livet är att fångas av synden och komma bort från Gud. Den sanna gudsfruktans Ande har vi fått i kon­firmationen och vi behöver den så länge vi lever på jorden. ”Behåll mitt hjärta vid detta enda, att jag fruktar ditt namn.”

    Ur denna gudsfruktan växer en kärlek som driver ut all annan fruktan. Vissheten om att ingenting kan hota eller skada den som älskar Gud. Jesus säger att inte ens en sparv ”faller till marken utan att er Fader vet om det. Ni är mer värda än aldrig så många sparvar”. Inga jordiska motgångar, inga an­grepp eller hot, varken sjukdom eller orättvisor, nöd eller katastrofer kan skada den som älskar Gud. Tvärtom säger aposteln: ”för den som äls­kar Gud samverkar allt till det bästa”. Sådan är Guds goda allmakt, den som vi ser i Kristi väg genom lidande och död, till uppståndelse och härlighet, och som vi får del av genom tron och kärleken. Gud leder oss med sin hand, trots att det inte går som vi tänkt. ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

    Hemligheten i den kristnes och särskilt martyrernas mod är att det öppnar för ett tillflöde av kraft. Vägen till mod är inte spikrak. Den går genom många svek och en allt djupare insikt om den egna svaghe­ten. Men svaghe­ten får inte sista ordet. Ju tyd-ligare en lärjunge erfar sin svaghet och sin modlöshet, desto närmare är hon vändpunkten. När Benedictus uppmanar brodern att bevara tålamodet, också i motgångar och orättvisor, då blir han nästan triumferande. Påsken lyser fram. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.

    Det är denne vår Herre som säger till sina lärjungar: Var inte rädda!

    Amen.