– 2 Tim 1:1-3,6-12 Ps 123:1-2 Mark 12:18-27 – Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwanga och hans följeslagare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att låta sig utnyttjas till otukt. De var varken de första eller de sista martyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid,
– 2 Pet 3;11b-15a,17-18 Ps 90;2-4,10,14,16 Mark 12:13-17 – Skall man alltid lyda överhet och myndigheter? Jesus fick frågan om man skulle betala skatt till kejsaren. Myntet hade en bild av kejsaren, vilken sågs som gudomlig. Att använda den uppfattades därför av många judar som avguderi. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren.” Jesu svar har
Apg 1:12-14 Ps 87:1-2,3,5,6-7 Joh 19:25-34 Vi har firat påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är ingen idé eller tanke, det fullbordades av honom som föddes av kvinna och blev människa. Från första början levde han under sin moders omsorg och beskydd. Hennes omsorg om sitt barn fortsätter i omsorgen om Kyrkan, som
Apg 2:1-11 Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 20:19-23 Hur livet förmedlas Pingsten sägs vara hänryckningens tid. Om det gäller också i coronatider vet jag inte. Anden är i varje fall lika omöjlig att fånga som vinden och elden, eller livet. Hur talar man om den Ande som ”uppfyller hela jorden” (ingångsantifonen), eller om den
– Apg 25:13b-21 Ps 103:1-2,11-12,19-20b Joh 21:15-19 – Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsaren. Den rätten har han som romersk medborgare. Också en kristen får använda sig av rätten att få sin sak prövad i domstol, om rimliga skäl finns. I Paulus fall fanns tunga skäl. Paulus hade fått höra
– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 – Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”. Det var ett skickligt drag. Paulus vet att fariséerna tror på uppståndelse och ett liv efter döden, medan saddukéerna
åven Gregorius den store skickade ut fyrtio munkar för att evangelisera England. Missionen bar frukt. Deras ledare, den helige Augustinus, blev den förste ärkebiskopen av Canterbury. I lära och liv förmedlade han den apostoliska traditionen. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur traditionen förs vidare till nästa generation. Församlingens ledare, insatta
– Apg 20:17-27 Ps 68:10-11,20-21 Joh 17:1-11a – Jesu avskedstal får en slags fortsättning i Pauli avskedsord till de äldste och troende i Efesos. Paulus, på väg till Jerusalem, vet att bojor och lidanden väntar honom. Han säger det inte uppgivet. Hans eget liv har förlorat sitt värde för honom: ”jag vill fullborda mitt lopp
– Apg 19:1-8 Ps 68:2-4,5ac, 6-7b Joh 16:29-33 – Beda Venerabilis, den vördnadsvärde, kom redan som barn till kloster (England, 700-talet). Beda förblev i kloster hela sitt liv ”bedjande, läsande, lärande, skrivande ”. Han förenade kunskap om bibeln och kyrkofäderna med historiskt vetande. Han skrev Englands kyrkohistoria, ett av tidens viktigaste historiska verk. 1899 utnämndes
Apg 1:12-14 Ps 27:1,4,7,8a 1 Pet 4:13-16 Joh 17:1-11a Stunden har kommit Det finns stunder i en människas liv som avgör och uttrycker hela hennes liv. Insikter, vägval, möten, händelser. Om en sådan stund talar Jesus i dagens evangelium. Han säger: ”Stunden har kommit.” Uttrycket återkommer flera gånger i Johannesevangeliet. Redan vid bröllopet i Kana,