– Gal 1:13-24 Ps 139:1-3,13-15 Luk 10:38-42 –

Paulus har fått sitt apostoliska uppdrag direkt från Gud. När han ifrågasätts är det detta uppdrag han bygger på och hänvisar till.

Det betyder inte att han bygger upp något eget. Han söker upp Petrus i Jeru­salem och när församlingarna i Judéen får höra om Pauli förkun­nelse prisar de Gud. Så bevaras enheten. Splittring och sektbildning förhindras.

Mönstret upprepas i kyrkans historia. Kyrkan måste erkänna dem som Gud suveränt utväljer. Men den som menar sig ha fått en kal­lel­se måste låta sig prövas och underordna sig den kyrkli­ga gemen­skapen. Det är långt ifrån spänningsfritt. Ofta har Kyrkan först i efterhand förstått en ny men äkta kallel­se.

Den helige Bruno (d. 1101) efterfrågades för att bli biskop, men drogs till avskildhet och tystnad. Han blev upphov till Kartu­si­an­­orden med eremitisk prägel.[1]

Klosterlivet är inte frukten av kyrkliga beslut, utan ett verk av An­den, som kallat enskilda att bryta ny mark. Efter att ha ”prövat an­darna” har Kyrkan gett sin välsignelse.

När Maria lyssnar till Jesu ord, lämnar arbetet åt Marta och drar på sig hennes kritik, ser vi en spänning som fortsatt genom kyr­kans historia. Men Marias val bekräftas av Jesus: ”Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”.

Det betyder ingen nedvärdering av gästfrihet och konkret nästan­kärlek. Ändå står Jesu ord kvar och fortsätter att både kalla och att pro­vocera.

Till ”tröst” för dem som ”provoceras” kan sägas att Jesu ord har ett förblivande ärende inte minst till dem som lever i kloster.

Vem be­höver inte få sitt hjärta renat och sina ögon öpp­nade för ”det som är bäst”?

---

[1] Under en kort tid före reformationen fanns i Mariefred ett kartusiankloster.