– Apg 7:51-81a Ps 31:3c-4,6ab,7b,8a,17,21ab Joh 6:30-35 –
Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga.
Han förundrades över det hans förnuft visade honom. Gud är: ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”.
Ändå kan Anselm inte nå detta ”högsta”. ”Du är överallt och dock ser jag dig inte. Du är i mig och omkring mig, och dock erfar jag dig inte!”
Det gör Anselm till en sökare. Hans teologi präglas av hans ständiga sökande.
Detta gör honom till en bedjare. Tron bekräftar hans erfarenhet, att han inte kan nå detta högsta, om inte Gud själv kommer honom till mötes.
Därför ber han: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker, ty jag kan varken söka dig om du inte lär mig, eller finna dig om du inte visar dig.”
Anselm förblir det som Benedictus vill finna hos novisen, en som verkligen söker Gud. Samtidigt blir det en bild för varje människa när hon inser sina villkor.
Det vi ser hos den helige Stefanos, han som inte kunde tiga med vad han insett. Eller när folket ber Jesus: ”Herre, ge oss alltid det brödet”.
Den helige Anselm ber: ”Låt min själ längta efter dig, låt min kropp törsta efter dig, mitt väsen åstunda dig, tills jag går in i den glädje som är Herrens.”
