I Faderns och Sonens och den helige Andes namn
”Alla goda ting är tre” säger den mänskliga erfarenheten. Talesättet har sin yttersta källa i tillvarons innersta verklighet, den Treenige Guden. Kyrkans tro på Fadern och Sonen den helige Ande är en strikt troshemlighet. Ingen hade kunnat tänka ut denna sanning om inte Gud hade uppenbarat den. Ändå finns det spår och tecken, till exempel erfarenheten att ”alla goda ting är tre”.
Tron på den Treenige Guden finns från första början som ett frö i kyrkan, även om medvetenheten växte fram stegvis. Kyrkan har från början döpt sina barn i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Kyrkan tror som hon ber och firar guds-tjänst. Det var först när falska läror om Sonen och Anden dyker upp (särskilt under 300-talet), som hon tvingades tänka igenom och formulera tron som en bekännelse och en lära. Hon gjorde det för att försvara, skydda och bevara mysteriet, väl medveten om att inga mänskliga ord kan täcka in hela verkligheten.
Fäderna hittade spår och tecken på Treenigheten i skapelsen. Ett sådant tecken är solen med dess strålar och dess ljus och värme. Solen som en bild för Fadern, som
”bor i ett ljus som ingen kan nalkas”. Det mänskliga ögat kan inte se Gud. Det fysiska ögat bländas av att se rakt in i solen. Solstrålen liknar Kristus, utsänd och anpassad till jorden och för oss människor. Ljuset och värmen är Anden, som ger och skapar nytt liv.
Nu är detta en jämförelse. Olikheten är större än likheten. En avgörande olikhet mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Solen har ingen frihet eller egen vilja. Men om Fadern säger evangeliet att han älskade världen och därför sände sin Son. Han älskade världen redan när han skapade den i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Han ville det. Gud skapar därför att han äls-kar. Varje människa, skapelsens höjdpunkt och krona, finns till därför att Gud vill henne.
Det tydligaste tecknet på Treenigheten är därför människan själv, skapad till Guds avbild. Vi märker det i hennes behov av att vara älskad och i hennes kallelse att älska. Kring frågan om kärleken kretsar både hennes djupaste längtan och hennes mest plågsamma brister och erfarenheter. Det blir tydligt i förhållandet mellan två människor. Endast kärleken kan förena dem med varandra. När denna kärlek blir ömsesidig, händer något: av två blir ett, en enhet.
Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, vi skymtar också en gudomlig verklighet. Fadern och Sonen som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”treenighet”. Kärleken, den helige Ande, är den tredje parten i de-ras enhet. En sådan kärlek är människans djupaste längtan och slutliga kallelse. Den är det mänskliga livets mål. ”Störst av allt är kärleken.” Vår tro på den heliga Treenigheten är ingen konstruktion av teologer, allra minst för att krångla till det för människan. Den är svaret på människans djupaste behov och längtan.
Samtidigt behöver vi hjälp för att kunna ge skäl för vår tro. Vi tror ju inte på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i gamla förbundets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apostel om Sonen och Anden som gudomliga personer. Hur kan en samtidigt vara tre? Hur svarar vi judar och muslimer?
Gregorios av Nazianzos (d. 389) ger oss hjälp: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten”, säger han, ”förrän Trefaldigheten sköljer över mig”. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vore Sonen son, utan Fadern. Och Anden vittnar hela tiden om Sonen och leder till Fadern. De tre Gudomspersonerna utger sig själva i varandra, de genomtränger varandra, de finns i varandra, samtidigt som var och en är en person. I Gud finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud (modalism). Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fadern är det.
Vår kyrkofader fortsätter: ”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten, förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte vilja något annat än vad Fadern vill. Evangelierna vittnar gång på gång om denna ömsesidiga enhet mellan Fadern och Sonen. Och Anden är Faderns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.
Gud valde att avslöja hemligheten stegvis. Det hade stridit mot klokhetens bud att uppenbara hela sanningen på en gång. En kyrkofader säger: ”Det gamla förbundet förkunnade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppen-barade Sonen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydligare.” Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i sanningen. Inte bara genom katekes och undervisning, men också genom att lägga liturgins och bönens ord i vår mun. Orden för oss in i verkligheten. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Benedictus. Hjärtat blir en boning för den heliga Treenigheten. Så att den kan leva i oss och förvandla oss. Hela vårt liv från dopet, varje mässa, varje dag, varje steg och varje korstecken, sker i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.
En munk i vår egen tid säger: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting mindre än delaktighet i Treenighetens liv.” (Thomas Merton) Må ingenting beröva oss denna tro. Må vi söka och skynda mot det utlovade målet och upptäcka mer och mer av den kraft som rinner fram ur den heliga Treenighetens källa.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen.