– Heb 5:7-9  Ps 31:2-6, 15-16, 20 Joh 19:25-27 –

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset.

Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Men hon kan inte ”göra” något. Dock går hon inte un­­­dan. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ, som Symeon hade förutsagt.

I många situationer där någon lider kan vi inte ”göra” något. Ord saknas. Det enda är att stå kvar och härda ut.

Det Maria gjorde liknar kyrkan vid ett martyrium. Före evangeliet sjunger ky­r­kan: ”Salig är du, jungfru Maria, som utan att dö för­tjäna­de mar­tyriets segerpalm genom att stå vid Herrens kors.”  

Marias lidande är inte bara ett föredöme. Hennes mo­der­skap är unikt och därför berör hennes lidande alla.

Vid korset delar hon sin sons lidande, det lidande som förso­nar och nyskapar allt. Jesus ”blev bönhörd där­för att han böjde sig un­der Guds vilja”. Maria lider med sin son och upprepar sitt ”ja” från bebådelsen: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.

Maria personifierar kyrkan som i eukaristin står vid korset och frambär det en gång framburna offret.

Den som i Marias efterföljd bejakar sina lidanden med ett rent hjärta, dras in i korsets lidande. ”Gläd er över att ni de­­lar lidan­dena med Kristus”, säger aposteln.

I en eukaristisk bön ber vi: ”Må han fullkomna oss till en evig gå­va åt dig”.  

I slutbönen ber vi om ”styrka genom detta heliga mysterium”.

I bönens fortsättning hör vi om vårt ofattbara uppdrag, ”så att vi, när vi får li­da, kan fylla det som ännu fattas i Kristi lidanden för kyr­kan, som är hans kropp”.