– Tit 2:1-8,11-14 Ps 37:3-4,18,23,27,29  Luk 17:7-10 –

Leos den stores predik­ningar hör till kyrkans lev­ande minne. Det är hans röst som varje julnatt för­kunnar: ”Upp­täck din värdighet, o kristna människa!”

Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451. De församlade biskoparna utropade: ”Petrus har talat genom Leo!”

Kyrkan har från första början, med hänsyn till vad olika tider kräver, väglett de troende och väntat sig trons lydnad. Avsikten är att bevara de troende i nåden och i friheten.

Evangeliet återspeglar sociala förhållanden som inte längre kan försvaras. Dåtidens tjänare var i praktiken livegna slavar. Jesus utgår från dessa förhållanden, men drar andliga slut­satser som gäller i alla tider. 

Inför Herren, som ”har offrat sig själv för oss”, är vi tjänare, som bara gör ”vad vi är skyldiga att göra”. 

Benedictus hänvisar till detta Jesusord för den broder som ställs inför det som är ”värdelöst och uselt”. Han gör det inte för att för-svara orättfärdiga förhållanden, utan för att leda till en djupare frihet. 

Det var den friheten påven Leo praktiserade när han år 452 utan vapen gick hun­ner­kung­en Attila till mötes och fick honom att änd-ra sina planer på att öde­lägga Rom. Historikerna kan inte förklara hur han lyckades.

Kyrkan har i sin sociallära bejakat människans rätt till rättvisa arbetsförhållanden, men hon vet också att livet i denna värld aldrig kommer att helt eliminera orätt­visor och lidanden.

Därför behöver människan en djupare frihet. Den friheten ges åt dem som i Kristi fotspår lär sig ödmjukhet.

Låt oss be om öppnade ögon för den friheten.

Vi ber om den med samma eukaristiska bön som Leo den store använde.