Kära Bröder och Systrar,
käre Broder Kristoffer,
du har valt att ge dig åt detta kloster som regularoblat.[1] Det betyder att du lever i klostret, bär klostrets dräkt och delar dess liv. En teologisk motivering för detta uttryck, oblation, finns i Paulus brev till Romarna, i början av det tolfte kapitlet, där aposteln manar de kristna att frambära sina liv som ett offer.
Aposteln börjar med en intensivt vädjande maning: ”Jag ber er därför, bröder, vid Guds barmhärtighet …”. ”Barmhärtigheten” är den gudomliga gåva som aposteln har talat om i de föregående elva kapitlen. Genom sitt lidande, sitt offer på korset och sin uppståndelse har Kristus av nåd givit en gåva som öppnar en väg ut ur tomhetens och egoismens meningslösa liv.
Aposteln manar oss att göra det samma som Jesus gjorde, han som frambar sig själv som offer åt Gud. Det betyder att ställa hela livet till Guds förfogande. Han kallar det ett levande offer, till skillnad från offren av slaktade och döda djur. Det är ett heligt offer därför att det sker i kraft av Kristi evigt giltiga offer. Därför, och endast därför, kan offret behaga Gud.
Enligt Origenes (död 254) har det gamla förbundets offer genom Kristus förvandlats till andliga offer. Till exempel frambär vi en tjur när vi besegrar vreden, när vi står emot våra begär frambär vi ett brännoffer.
Sinnet förnyas genom betraktelse och läsning av Guds ord. Det handlar inte bara om att driva bort förföriska tankar, utan om att fylla hjärtat med goda och uppbyggliga tankar. Det sker genom att i hjärtat bevara det vi har hört. ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”, säger aposteln.
Guds ord är nödvändiga hjälpmedel för att lära sig skilja mellan gott och ont, så att vi lär oss att ”avgöra vad som är Guds vilja, vad som är gott, behagar honom och är fullkomligt”.
Guds bud ger vägledning vid livets enklare moraliska vägskäl. Men vi kommer ock-så i situationer där bud eller allmänna regler inte räcker. Vi behöver en inre förmåga att skilja mellan andarna, så att vi med klar blick kan se, bedöma och handla. Detta är det samvete som lär sig känna igen Herdens röst och hans Ande. Därför kan Jesus uppmana sina lärjungar att ”själva avgöra vad som är rätt”. Det betyder ingen subjektiv och privat norm. Bedömningsförmågan växer fram ur lydnaden för Kristus. Världen behöver sådana människor; de som inte låter sig styras vare sig av lidelser och begär eller av konventioner och rädslor. De är som surdegen som genomsyrar hela degen. Jesus kallar dem ”världens ljus”.
Mönstret för detta sätt att leva har vi i varje eukaristi, där vi lyssnar till hans ord, be-känner den gemensamma tron och ber för kyrkan och hela världen. I offertoriet, där bröd och vin bärs fram till altaret, förenar vi våra liv med Kristi evigt gällande offer. Symboliskt lägger vi våra liv på patenen, fatet med brödet, det bröd som skall förvandlas och bli Kristi kropp. Lite vatten blandas i vinet som tecken på hur våra liv förenas med Kristi liv och offret av hans blod. På altaret sker förvandlingen, och vi tar emot det nya livet i den heliga kommunionen.
Vid kommunionen säger vi vårt ”Amen”. Det är å ena sidan en bekännelse till gå-van vi tar emot. Vi tror att det är Kristi kropp och blod. Men det betyder också något mer: det är en överlåtelse, en oblation. Må din vilja ske i mitt liv; må det ske med mig enligt ditt ord, som Maria sade i sin oblation.
I den heliga kommunionen får kommunikanten all den kraft han/hon behöver för detta nya liv. ”Du ger mig styrka”, sjunger psalmisten, ”du låter min bägare flöda över.” Kommunikanten kan säga, som Paulus gör i ett annat brev: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Så att hela mitt liv blir det som det är avsett att vara: ett levande och heligt offer som behagar Gud och som vittnar om Gud.
Vi blir det vi tar emot. Han i oss. Vi i honom. Eukaristin är Kristi levande och heliga offer. Vi får del av hans offer genom vår överlåtelse och vår oblation.
Amen.
[1] Jfr ”sekularoblat”, som lever ett civilt liv, men har en andlig relation till klostret.
