Frosseri – och vägen ut ur ett bedrägligt beroende.

Skillinge Missionskyrka 10 maj 2011

Kan man hålla ett helt föredrag om frosseri, och dessutom säga något som är till glädje och för vidare? Själv märkte jag ett visst motstånd när jag skulle förbereda mig. Frosseri väcker lätt skamkänslor. Också den sekulariserade svensken kan säga att han har ”syndat”, när han har ätit för mycket. Den som är överviktig möts inte sällan av förakt, förutom att saken utgör ett verkligt problem för många, också långt ner i åldrarna. Samtidigt lever vi en kultur som bokstavligen frossar i matrecept och kulinariska häftigheter. Den som har konto på ICA får regelbundet en tidning med glansigt frestande bilder på nya matupplevelser. Ibland bifogas ett inbetalningskort till något välgörande ändamål. Har man dåligt samvete? I samma kultur uppmanas vi som aldrig förr att vårda och träna vår kropp, inte minst efter stora helger. Bantningsråden är legio, i samma media som lockar med läckerheter. Människan tycks ha problem med sin kropp och sitt förhållande till maten. Och problemen tycks inte försvinna genom all kunskap. Först elimineras hungern och människan får det välstånd som hon i generationer har eftertraktat, åtminstone i vår del av världen, men problemen tycks inte eliminerade, i vissa fall snarare tilltagande.

När den islamska fastemånaden Ramadan infaller väcker det ett visst intresse också i en sekulär kultur. Som om man anade ett annat och friare förhållningssätt till maten, medan den kristna kyrkans fastetid spelar en mindre roll för det stora flertalet. Bantning har ju en annan motivering än fasta i de stora religiösa traditionerna.

Människan tycks ha svårt att umgås med det hon behöver. Maten är ju en gåva för att leva och förbli vid liv. Idealet är inte att att se på maten som något nödvändigt ont. En sådan hållning visar samma förakt för kroppen som frosseriet. Anorexi och bulimi är olika sidor av samma problem.

I kristen tradition är maten ingredienser i hennes heligaste handling, den heliga nattvarden, eller eukaristin som vi katoliker hellre säger. Jesus kallar sig själv livets bröd och kroppen ett tempel för den helige Ande. I den tidiga kyrkan fick man föra ett tvåfrontskrig i frågan. Dels mot dem som enligt aposteln ”gör buken till sin Gud” (Fil 3:19), hedonismen med dess återkommande refräng, ”ät, drick och roa dig” (Luk 12:19). För hedonisten går livet ut på att må så bra som möjligt, att få ut så mycket njutning av livet – så länge det varar. Den andra fronten gällde dem som antingen förbjöd viss mat eller såg som ideal att äta så lite som möjligt. I grunden har båda hållningarna samma förakt för det kroppsliga, antingen man suger ut maximal njutning ur det eller nedvärderar det så långt det är möjligt. Både hedonisten och den som helst ville slippa att äta föraktar kroppen.

Den enkla frågan kan ställas så: Varför äter vi för mycket? När vi har lyssnat till vad psykologi, genetik och fysiologi säger, har vi ändå inte fått ett heltäckande svar. Det tycks finnas ett x i ekvarionen. Samma x, som i frågan varför människan gör en massa andra dumheter mot bättre vetande. Det gängse svaret i kristen-judisk tradition är att människan från början fått med sig ett begär som för vilse. Bredvid behovet av mat finns ett begär och en lockelse att ge efter för det ytliga begäret att smaka, trots att vi inte längre behöver mera, och trots att vi därmed skadar både den egna kroppen, i det långa lpppet stjäl från vår hungrande nästa och blir slavar under en främmande makt. Man kan diskutera i all oändlighet var vi har fått detta begär ifrån. Det är knappast ett påhitt av präster och teologer. Då vore frågan för länge sedan löst. Människan bär med sig en skada inom sig själv. Hon måste lära sig att umgås med maten. Så att hon kan ta emot den som en gåva. I kristen tradition är ju maten kringgärdad av bruket att tacka Gud för maten. Antingen det gäller en högtidsmåltid eller en vardagsmiddag. Det är svårare att tacka Gud för det man blivit slav under, för det som blivit ett problem. I monastisk tradition säger man att man ska kunna be också efter maten. Har man ätit för mycket blir bönen omöjlig. Ingen ber med däst mage.

Människans umgänge med maten och därigenom med sin kropp säger därför något om hela hennes liv. Visa mig hur du umgås med maten och jag ska säga dig vem du är. Det bekräftas genom historien, både på gott och ont. Både av människans excesser och genom den märkliga högtidlighet som i alla kulturer omgärdat maten och måltiden. Mat och måltider kan både avslöja människans djupaste förnedring och hennes högsta värdighet. Liknelsen om den förlorade sonen i Lukas evangelium berättar både om hur sonen i sin förnedring inte ens får den föda som svinen fick, och om hur Fadern låter slakta den gödda kalven och ställer till med en festmåltid när sonen kommit till rätta. Själva himmelriket beskrivs som en bröllopsfest, medan den rike mannen i dödsriket inte ens får vatten nog att fukta sin tunga. Vi kan lungt säga att det är ett mänskligt ämne.

Ämnet ingår i en serie om de s.k. dödssynderna. Som bekant är bakgrunden till denna uppräkning av ”huvudsynder” en uppräkning av människans s.k. laster. Den som systematiserade denna uppräkning var en munk vid namn Evagrios Pontikos, död 399. Hans lära, eller snarare erfarenheter, fördes vidare av en annan munk vid namn Johannes Cassianus, död ca 430. Hans litterära kvarlåtenskap lästes i alla benediktinkloster och blev så en del av den kristna spiritualiteten både i öst och väst. Ett par århundraden efter hans död gjorde påven Gregorius den Store vissa ändringar i Cassianus uppräkning och vi fick det som idag oftast kallas de sju ”dödssynderna”. Dock finns det pedagogiska skäl att följa Cassianus uppräkning.

När Cassianus räknar upp de mänskliga lasterna så börjar han i det kroppsliga, går vidare till det själsliga och slutar i det andliga. Det är detta som gör dem lättare att komma ihåg. Dessutom är det lättare att förstå det inre samband som finns mellan lasterna. De laster som har med kroppen att göra är frosseri, otukt och habegär. Erfarenheten kan bekräfta det hela. Den som gett efter för frosseri har också lättare att fångas av orenhet och otukt. Den som som släpper på de kroppsliga spärrarna fångas också lätt av habegär och girighet. Detta i sin tur bäddar aggressivitet och vrede, vilket är den fjärde lasten. Ofta följd av bedrövelse och leda. Det kroppsliga fortsätter i det själsliga.

De två sista lasterna följer dock en annan logik. Den som stått emot och bekämpat de kroppsliga och själsliga lasterna frestas av en helt andra fiender, stolthet och högmod, men det är inte dagens ämne.

Det viktiga för oss är att notera att Cassianus börjar med frosseriet, det oordnade begäret efter mat och dryck. Det visar på det vi inledde med att konstatera. Ingen människa kommer undan sitt förhållande till mat och dryck. Där måste hon börja antingen hon vill eller inte, om hon hon vill lära sig konsten att leva. Vilket är vad kampen mot lasterna går ut på. De första munkarna visste att ingen kan lära sig dygdernas konst om man inte lär sig att genomskåda lasterna och dess börjar med frosseriet.

Det Cassianus säger om frosseriet är inga avancerade ting. Det hela kan sammanfattas i några punkter.

Han börjar med att konstatera att det inte finns någon allmängiltig regel för återhållsamhet och fasta eftersom vi människor har olika kroppsliga förutsättningar. Ändå kan en grundregel anges: att inte äta sig övermätt. Så enkelt är det. När sinnet tyngs ner tillsammans av kroppen fattar de skadliga lidelserna eld. Jesus säger något liknande: ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas (tyngs ner) av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer”. (Luk 21:34).

Konsten är att lära sig skilja mellan behov och begär. Behovet är gott. Begäret för vilse. Hur lär man sig denna gränsdragning? Genom erfarenhet. Genom att behålla kontrollen. När människan väl släpper dem, sjunker hon ner under sin plats över gåvan och får oftast direkt betala priset. En annan bild för samma realitet: Så länge människan kan bevara sin glädje och tacksamhet över maten förblir hon herre över det skapade. Lämnar hon ifrån sig denna position, förlorar hon både kontroll och tacksamhet. Som djuren. Men för människan blir det värre, eftersom hennes plats är mellan det skapade och Skaparen, mellan gåvan och Givaren. Att bevara kontrollen är en glädje, som befriar. Tomas Merton säger: ”Den som inte har upptäckt skillnaden mellan njutning och glädje, har inte börjat leva.” Då öppnas också vägen för att frivilligt avstå från lite extra.

Så går Cassianus vidare och varnar för överdriven fasta. Det är bättre att varje dag äta och dricka regelbundet och förnuftigt, än att vissa tider ägna sig åt långvarig, hård fasta, som lätt slår över i sin motsats.

För munken Cassianus är det naturligt att inte bara påminna om kroppens laster. Vi kan aldrig överge vårt begär efter mat, som vi inte finner en andlig och större glädje i dygderna, lasternas motsats. ”När man vänder sitt inre mot sådant som är oföränderligt och evigt, förstår man att allt jordiskt bara är något ringa, flyktigt och förgängligt.”

Han påminner om att lasterna har sin inre samverkan. ”Om man inte kan tygla gommens begär, kan man ännu mindre behärska sin sexualitet.” Och ännu mindre de svårare lasterna. Han syftar på vrede, bedrövelse och leda.

Så påminner han om att de kroppsliga begären har sin motsvarighet i vad han kallar andliga begär: De rätter som tynger anden är förströddhet, med sin behagliga smak; vrede, som för stunden skänker en ödesdiger tillfredställdhet; missunnsamhet och avund, som han kallar giftiga safter; fåfänga och äregirighet, som en tid ger en roande njutning, men som på sikt leder till utarmning och ofruktbarhet.

Han ger tre grundregler för att bli herre över begären efter mat och dryck:

1. Iaktta tiderna för maten.

2. Inte stoppa magen full.

3. Inte vara en läckergom som roar sig med frosseri och extravaganser.

Det märkliga med återhållsamhet och måttfullhet är att det är en väg till större frihet. Tomas Merton talar om paradoxen i det mänskliga livet: vi måste bruka ett visst mått av våld mot oss själva för att bevara friheten och glädjen.