Hur ser vi på att vara kyrka/församling? – Tror vi på kyrkan?

Inledning vid ekumeniskt panelsamtal i Kristianstad den 18 januari 2011.

Ingmar Svanteson – katolsk präst och benediktinmunk

Som katolik finner jag det glädjande att dessa ekumeniska samtal fortsätter. Inte minst att vi nu går vidare från de senaste årens viktiga teman om dop, eukaristi och bot till dagens ämne om kyrkan. Det är exakt den frågan som i större ekumeniska sammanhang, inte minst från katolskt håll, ofta lyfts fram som den både viktigaste och svåraste. De givna frågorna kunde ge material för viktiga samtal: våra förebilder i bibeln, vårt förhållande till andra samfund, frågor om medlemskap, evangelisation och ömsesidig samverkan etc. – Som katolik saknar jag emellertid en fråga, som jag dessutom tror är teologiskt grundläggande, nämligen vad kyrkan är. Jag vill formulera den som en fråga: Tror vi på kyrkan? Tror vi att Kristus har grundat en kyrka? En rad teologer har ju påstått att kyrkan är en förvrängning av Jesu förkunnelse, en följd av den senare utvecklingen. Tror vi att Gud genom sin Ande har velat en kyrka och inte bara kallar enskilda till ett nytt liv? – I den nicenska trosbekännelsen säger vi ju: Jag tror på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka.

Med denna fråga beträder vi gränstrakterna mellan ”katolskt” och ”protestantiskt”. För många är detta svårtillgänglig mark, minerad med plågsamma kontrovers-frågor. Samtidigt märker vi, inte minst i vårt land, en rad ”gränsöverskridande” fenomen. Pingstvänner uppsöker kloster och läser katolsk litteratur, katoliker talar i tungor och påven uppmanar till flitig bibelläsning. Gränserna är inte så tydliga längre. Samtidigt stöter vi på gränsmärken som vi inte trodde fanns längre.

Om inte Gud har velat en kyrka, om kyrkan är enbart en social och pastoral storhet, blir ekumenik något som de kristna samfunden måste åstadkomma själva. Det ekumeniska målet reduceras till ömsesidig förståelse och samverkan, varefter vi fortsätter som förut, var och en på sitt håll. Ur katolsk synpunkt är detta att sätta målet för lågt. Också Kyrkornas Världsråd hade ett högre mål från början. Att ribban har sjunkit och att den ekumeniska vinden har mojnat tror jag har med denna fråga att göra. ”Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger på det”, säger redan psalmisten.

Tror vi att kyrkan är något mera än summan av de kristna? Är kyrkan något mer än ”kristenheten”? Är kyrkan något mera än en andlig gemenskap mellan de olika historiskt framvuxna samfunden och församlingarna? De kristna brukar kallas lemmar i en kropp. Men kroppen finns ju innan man kan urskilja några lemmar. Finns kyrkan före de kristna?

Enligt katolsk tro är kyrkan inte bara congregatio (en församling av troende). Kyrkan är också convocatio, den som församlar. Kyrkan är denna ”någon”, en moder, som föder oss till det nya livet genom sin förkunnelse och sina sakrament. Redan psaltaren antyder henne: ”Alla är födda här. Om Sion skall det heta: ’Här är alla födda.'” (Ps 87) Kyrkan är enligt Andra Vatikankonciliet ”ett slags sakrament”, ett mysterium. (LG 1) Kyrkan är inte bara något som byggs upp ”nedifrån”, av människor, hon är den heliga staden, det nya Jerusalem, som ”kommer ner ur himlen från Gud”. (Upp 21:10) Hon finns före alla församlingar, redan den första pingstdagen, en kyrka av jordens alla språk och länder (Apg 2). Hon ingår i Faderns plan för allas räddning. Hon är arken som räddar ur kaos-makterna. Enligt kyrkofäderna omfattar hon alla rättfärdiga ”från den rättfärdige Abel till den siste utvalde”. De bibliska bilderna för hennes mysterium är många. Hon är fårahjorden, Guds vingård, Guds familj, Guds byggnad, den helige Andes tempel, Kristi brud. Han har förenat sig med henne som kroppen är förenad med sitt huvud, som aposteln Paulus lär, med kulmen i Efesier- och Kolosserbreven. Kyrkan byggs upp av den heliga eukaristin. Genom eukaristin blir kyrkan det hon är, Kristi kropp, och därmed en slags förlängning av inkarnationen.

Enligt katolsk tro har Kristus grundat sin kyrka och gett henne en synlig gestalt. Men i denna synliga gestalt skymtar den kyrka fram som vi bekänner i trosbekännelsen. Som katolik älskar jag kyrkan som min egen moder. Om denna tro kan jag bara vittna. – Min avsikt är inte att propagera. Inte minst i vårt land tror jag katolska kyrkan har mycket att lära av sina protestantiska syskon. Men jag vill samtala och därför ställa min fråga, som jag tror är en gemensam fråga: Tror vi på kyrkan?