Kortpredikan

– Apg 15:1-6 Ps 122:1-5  Joh 15:1-8 –

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes tro och ord­ningar fram. 

I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste” (grek. presbyterer). Det mot­svarar vad vi kal­lar präster, insatta och vigda av apostlarnas ef­terföljare, biskoparna. 

I dagens avsnitt hör vi om ”ständiga uppträden och diskussioner” i Anti­okia. Tvistefrågan gällde om de hednakristna måste omskä­ras och å­läg­gas att hålla Mose lag. Frågan skickas vidare till Je­rusalem för att avgöras av apostlarna och de äldste.  

Det märkliga är med vilken självklarhet och enhet man fattar det­ta be­slut.

De visste att den lokala församlingen måste förbli i den aposto­liska kyrkan för att enheten skall bevaras. Genom den helige An­de ”visste” de det – innan det var formulerat teologiskt och kano­niskt. 

Kyrkans heliga ordningar och hennes tro är oss givna för att gre­narna skall förbli i vinstocken, och för att de skall bära frukt.   

”Utan mig kan ni ingenting göra.” Därför förblir vi i honom och hans An­de, också ge­nom att förbli i lyd­nad för hans kyrka.

Trons lydnad leder inte till le­galism och stelnad uniformitet. Den bär frukt i en ny frihet, ett utflöde av Guds egen frihet.

Jesus formulerar den nya friheten så: ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det”.

Ändå blir det inte svärmiskt godtycke. Lärjungarna är ju grenar i den sanna vinstocken. De förlänger och vidgar Sonens verk. Den sanna friheten växer fram ur Sonens lydnad för Faderns vilja.

”Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar”.

Hel­gonen bekräftar och visar det.