Kortpredikan

– Apg 14:19-28 Ps 145:10-13b,21 Joh 14;27-31a –

”… tappa inte modet.”

I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket upp­fattar honom och Barnabas som gudar.

Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 gra­der. Nu stenar man Paulus och slä­­par honom ut ur staden i tron att han är död.

Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

I ett av sina brev är det förmodligen detta han hänvisar till: ”en gång har jag ste­nats; sla­gen till marken men inte förlorad, tuktad, men inte till döds”.

Pau­lus förvarnar oss: ”Vi måste gå igenom många lidan­den för att komma in i Guds rike”.

Oron kan lätt ta över och göra oss modlösa. Det räcker med att ge rum för en ond tanke, eller för en uppgiven eller modlös käns­la.

Genom spric­­kor i vaksamheten sipprar modlöshet och tvi­vel in.

De mona­stiska fäderna anbefaller ständig vaksamhet. Att stå på vakt vid hjärtats dörr.

Och, när vi tappat modet, inte ge oss innan vi återfunnit det.

”Jag går bort och kommer till er igen.” Det som en gång hände uppre­pas för att pröva oss, om vår kärlek är äkta och uthållig.

Jesus ger oss av sitt mod, i varje eu­karisti ger han oss sig själv. Han ma­nar oss inte bara att bevara och behålla det. Han vill låta det växa och bli större ”genom de många lidanden vi måste gå ige­nom”.

”… tappa inte modet.”