10 söndagen under året – Tacksägelsemässa för helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad

1 Kung 17:17-24 Gal 1:11-19 Luk 7:11-17

Tre processioner

Ett sorgetåg drar ut från den lilla staden Nain. En änka har förlorat sin ende son. Sorgen kunde inte vara större. En stor skara följer henne. Ett av otaliga sorgetåg genom tiderna. Människan vandrar mot den övermäktiga döden.

Men detta sorgetåg möter en annan procession, anförd av Jesus och hans lärjungar. Han grips av medlidande med den sörjande, går fram till båren och bärarna stannar. Jesus tilltalar den döde: ”Unge man, jag säger dig. Stig upp!” Dödens obevekliga framfart stoppas. Den döde börjar tala och Jesus överlämnar honom åt hans mor.

Varför gjorde Jesus ett sådant under? Han uppväckte ju inte alla döda? – Augustinus säger att undret vill uppväcka något ännu större i oss. Det är ett större under att väcka andligt liv i en människas själ än att väcka en död kropp till fysiskt liv. Han vill väcka den tro som ger evigt liv. När modern fick tillbaka sin döde son gladdes hon. Modern kyrkan gläder sig än mera när en människosjäl uppväcks ur sin andliga död. Ur detta möte, där de dödligas sorgetåg förvandlas till en livets procession, ur detta möte växer kyrkan fram. Hon är denna procession genom tiderna på väg till livet, det eviga livet. Ibland ser vi det högst konkret.

En sådan kyrklig procession mötte Elisabeth Hesselblad en gång i Belgien, innan hon ännu hade konverterat till katolska kyrkan, en sakramentsprocession på Kristi Lekamens dag, som festen då kallades. Hennes vänner knäföll när det allraheligaste sakramentet närmade sig, men Elisabeth kände sig inte redo för detta. Istället försökte hon gömma sig bakom en kyrkport för att ingen skulle bli upprörd. Men när sakramentet närmade sig måste hon falla på knä, ingenting kunde hindra henne. Hon mötte livets procession, som den gången utanför Nain. Elisabeth Hesselblad kände igen sin Herre, buren av den kyrka som själv blivit en procession och ett pilgrimsfolk genom tiderna, bärande på den Herre som är starkare än döden.

Elisabet Hesselblad föddes i Fåglavik i Västergötland 1870, som femte barn i skara på tretton syskon. Hon bodde som ung i Falun, men emigrerade som artonåring till USA för att hjälpa upp familjens ekonomi. I USA upptogs hon i Katolska Kyrkan och återvände till Europa, men inte till sitt älskade Sverige, utan till Rom. Hon hade fått klarhet om att Gud hade kallat henne att återföra birgittinorden till Sverige. Själv var hon långa tider sjuklig och bunden till sängen, vilket inte hindrade henne att, likt den heliga Birgitta, med brinnande kärlek älska sin korsfäste men levande Herre och fullgöra sitt uppdrag. Det är den tredje processionen, hennes och helgonens liv.

En man från Estland, Vello Salo, berättar hur han stötte på denna tredje procession. Som 18-årig togs han emot av moder Elisabeths kommunitet vid Piazza Farnese i Rom. Det var 1945, mot slutet av andra världskriget. Olika omständigheter hade gjort honom till en hemlös flykting. Han hade hittills mest tänkt på att hämnas sin far som dödats av röda terrorister – så sker i dödens sorgetåg – men här mötte han bara gästfri vänlighet, en livets procession. Klostret leddes från sjukbädden av moder Elisabeth, vars hälsa blev allt sämre. Hon var, säger han, som en god mor som också från sjukbädden talar med sina barn. På detta sätt blev moder Elisabeth också hans moder. Hon gjorde, säger han, inget extraordinärt. Hon gjorde vanliga saker på ett extraordinärt sätt. Strax innan moder Elisabeth avled år 1957 blev han katolsk präst. Det är samma procession som utanför Nain, eller sakramentsprocessionen i Belgien. Nu går den vidare i de heligas liv, väcker andra till liv och får dem att ansluta till samma procession.

Vid helgonförklaringen just nu på Petersplatsen i Rom, visad i svensk TV, finns sannolikt en 88-årig man av judisk börd, Piero Piperno. Som 15-åring fick också han en tillflykt hos birgittasystrarna, tillsammans med sina två systrar och sin mor. Han säger om moder Elisabeth: ”Hon hade en mycket stark helig karisma, och hon tog inte bara emot oss, hon gjorde det med stor kärlek”. Han hörde till de judar som först så småningom upptäckte den italienska fascismen rätta ansikte. ”Förutom att rädda livet på oss gav hon oss även vår värdighet tillbaka, när hon tittade min mamma i ögonen och sa att vi inte skulle säga upp vår religion. Under flera år hade vi fått skämmas eller av rädsla dölja att vi var judar”. Piero Piperno berättar: ”Till en början hade vi sagt att vi kom från Syditalien och i klostret ljugit om vår judiska identitet, och deltagit vid katolska gudstjänsterna. Moder Elisabeth visade oss respekt”. År 2004 gav förintelsemuseet i Israel, Yad Vashem, moder Elisabeth utmärkelsen ”rättfärdig bland folken”.

88-åringen fick frågan om han skulle delta vid helgonförklaringen idag och svarade: ”Naturligtvis skall jag vara där. Jag har låtit sy upp en ny kostym dagen till ära. Jag har länge undrat varför de inte har helgonförklarat henne tidigare. Alla bleknade i hennes närhet”.

Processionen går vidare genom tiden och rummet. Vi såg den utanför stadsporten i Nain, där dödens sorgetåg mötte den procession som är på väg till livet. Maria Elisabeth mötte samma procession i Belgien, där Kristus bars genom stadens gator i det allraheligaste sakramentet och hon föll ner i tillbedjan. Den tredje är processionen av alla heliga genom historien. De som också öppnar våra ögon för Kristi närvaro i de hemlösa och de förföljda. I denna stora skara, de heligas gemenskap, får vi från denna dag också fira den heliga Maria Elisabeth.

Paulus kallar processionen ett triumftåg som sprider kristuskunskapens doft: ”en doft av död till död för dem som går förlorade, av liv till liv för dem som räddas”. Vårt land, som i morgon firar sin nationaldag, kunde inte ha fått en bättre gåva. Ingenting får hindra oss att med tro och brinnande kärlek dras med i denna procession.

Heliga Maria Elisabeth, bed för oss och för det land du älskade.

Amen.