– 2 Kor 9:6-10 Ps 112:1-2,5-9 Joh 12:24-26 –

”Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta.” Paulus på­min­ner korinthierna om detta med tanke på insamlingen till de kristna i Jeru­salem.

För Paulus är ”hjärtat” platsen både för viljans beslut, för förnuftig ef­ter­tanke och för den känsla som inte ger av tvång, utan av gläd­­­je. ”Gud älskar en glad givare.”

Glädjen är en känsla, men nu är den formad, helgad och ställd i Her­rens tjänst. Med samvetet bejakar män­niskan Guds vilja och fullbordar därmed sin egen glädje.

Därför kan aposteln fortsätta och säga: ”Gud förmår ge er allt gott i över­flöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i över­flöd”.

Var den egna viljan slutar och Guds gåva tar över får vi in­te ve­ta. Det vi ser är överlåtelsen till Guds vilja och därmed en helig samverkan.

Bilden av vetekornet som faller i jorden och dör pekar mot den be­slut­samhet som Laurentius visade när han ville följa sin äls­ka­de påve, Six­tus II:s, död i spåren. Jesus talar om att ”ha­­­­­ta sitt liv”, det är den dagliga kampen mot själv­isk­heten.

Allt beror på nåden. Ändå försvinner inte kampen. Paulus talade om ett ”beslut” i hjärtat. Thomas Merton talar om ett ”fast beslut”, ”a firm decision”. Benediktinen Columba Marmion hänvisar i sina reträt­ter för ordensfolk till den profess/de löften de avlagt. Varje kristen är bunden vid sina dop­löften, hjärtats ”fasta beslut” att följa Kris­tus. 

Ändå är allt, också viljans beslut, ett verk av nåden. Det är där­för Lau­rentius blivit så älskad. Hans mod och beslutsamhet vittnade inte om honom själv, utan om nå­den.

Gud begär ingenting av oss som han inte också ger sin kraft till. ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni be­höver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.” 

I varje eukaristi ”frambär vi de gåvor, du själv har givit”, Kristi evigt gäll­ande offer.