1 Kung 19:9a,11-13a Ps 85:9ab,10-14 Rom 9:1-5 Matt 14:22-33

 

Den sakta susningen

Profeten Elia är rädd. I det föregående kapitlet berättas att han har besegrat alla de falska pro­feterna, de som tillbad Baal. Han har visat att Israels Gud är starkare än avgudarna. Men när drottning Isébel får höra detta skickar hon bud till Elia att han skall drabbas av sam­ma öde som baals­profeterna. Då ”blev Elia rädd och flydde för livet”. Han flyr först en dagsled ut i ök­nen, sätter sig under en ginstbuske och önskar sig döden. ”Det är nog”, sade han, ”ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.” Efter att ha sovit fin­ner han en kaka bröd och ett krus med vatten. Måltiden ger honom kraft att gå ända till berget Sinai. Där går han in i en grotta och stan­nar över natten. Han har förlorat all kraft. Han ensam är kvar bland profeterna. ”Nu står de ef­ter mitt liv.” Profeten är ”utbränd”, han som på Förkla­rings­berget skulle få representera alla Israels profeter. Den starke har blivit svag.

    Så händer det vi hörde i första läsningen. Gud griper in och Elia får bevittna en storm som rycker loss berg och bryter sönder klippor. Efter stormen följer en jordbäv-ning och där­efter en eld. Men Herren är varken i stormen, jordbävningen eller elden. Efter elden kom­mer lju­det av en sakta susning, ett stilla sus. När Elia hör detta döljer han sitt ansikte. Herren har inte övergett varken honom eller hans folk.

    Alla är inte profeter, åtminstone inte av Elias kaliber. Gåvor och uppgifter är olika. Både i sam­häl­­­le, på arbetet, i familj och kyrka. Men alla kan gripas av en förlamande svaghet. Den upp­gift de har, den gåva de fått att förvalta, som de tidigare fullgjort med kraft och lust, känns tung och omöjlig. Fram­gången är förvandlad till motgång. Kraften rinner bort som vatten i ökensand.

    Det kan ha sin orsak i bristande klokhet. Det är en konst att säga nej och att dra gränser. Det mångahanda kan ha tagit över och det viktigaste fått flytta ner på andra eller femte plats i priorite­ringen. Någon tror sig vara oersättlig, som om allt hängde på den egna insatsen. Ab­bot och förval­tare i ett kloster har ansvar för mycket och för många. Benedictus uppmanar dem att också hålla vakt över den egna själen. Den ambitiöse och ansvars­fulle kan bli ut­bränd. Också kyrkan måste ge­nom­gå tider av kraftlöshet, där hon tycks svag och räddhågad, ansatt av vindar och vågor, som lär-jung­arna i båten, när Jesus hade gått upp på berget för att vara för sig själv och be. Eller som Petrus. Han vågar sig visserligen ut på vattnet, men när han ser hur det blåser blir han rädd och börjar sjunka. ”Dödens bränningar bru­sa­de kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig.”   

    Hur märkte Elia Herrens ingripande? Det står uttryckligen att Herren inte var i stormen, i jordbäv­ningen eller i elden, däremot i ljudet av den sakta susningen, ett knappt hörbart ljud. Den stres­sade och jäk­tade hör inte. Elia var rädd. Hans hjärta hade krympt av missmod och uppgivenhet. Petrus tvivlade och började sjunka. Her-ren för­söker inte överrösta oljuden. Den tysta viskningen upp­fat­tas bara av den som själv blivit stilla. Kan­ske sovit och vilat ut. Men ytterst handlar det om något mer än kropp och psyke – om hjärtats öra.

    ”Bli stilla och besinna att jag är Gud”, hör vi i psalmen. ”De som bidar efter Herren häm­tar ny kraft, de får nya vingar som örnarna”, säger en annan profet. När lärjung-arna grips av räds­la på sjön hör de en fast och stadig röst: ”Lugn, var inte rädda, det är jag.” Petrus får en mild förmaning: ”Du trossvage, varför tvivlade du?” När de stigit i bå­ten lägger sig vin­den och Petrus kan börja tänka efter. Men det skulle ta lång tid innan han kom till insikt. Innan han vågade lita på Herrens ledning. Innan han förstod att Herrens kärlek var större än hans största svek. Att nåden var starkare än alla ambitioner och pampiga löften. Det står att Jesus sträckte ut handen och grep tag i honom. Gesten är som en stilla susning. En susning som ljuder i psalmistens ord: ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekymmer gör din tröst mig glad.”

    Elia blev inte pensionerad som profet. Han fick sitt uppdrag förnyat. En ny konung skul­le smör­jas och en efterträdare som profet insättas. Ändå är situationen förvandlad. Elia är fylld av en annan kraft. På botten av den egna svag­heten hörs den stilla susningen som tydligast. Det är i svag­heten som kraften fullkomnas.

    Petrus får erfara den sakta susningen när Jesus efter uppståndelsen tre gånger frågar ho­nom: ”Äl­s­kar du mig?” Tillvarons viktigaste fråga. Den fråga som väntar på vårt svar, svaret på den gu­dom­liga kärlekens sakta susning.

    Må Herren inte få vänta på svaret förgäves.

    Amen.