Kristi kropps och blods högtid

1 Mos 14:18-20 1 Kor 11:23-26 Luk 9:11b-17

Fortsatt närvaro till tidens slut

Vi lever i en mångreligiös kultur. Vi har andra kristna samfund ibland oss. Utan att störa den interreligiösa och ekumeniska dialogen kan vi som katolska kristna ställa frågan om det finns någon annat folk vars gud är det så nära som vår Gud är oss nära. Inga superlativer räcker. Inga ord kan uttrycka den närvaro vi tror på och bekänner om Kristi kropps och blods sakrament. Ändå måste vi göra ett försök.

Vi har firat de stora högtiderna jul, påsk och pingst, Kristi närvaro och gärning på jorden för att frälsa människan. Innan han återvände till Fadern sade han: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”. Himmelsfärden såg ut som om han lämnade dem, men Pingsten förkunnar att hans närvaro och hans handlingar fortsätter. Det sker i hans Kyrka, som genom Anden gör det Jesus gjorde under sitt jordiska liv. Jesus talade och utförde underverk. Det fortsätter i Kyrkans ord och sakrament. Tydligast i den heliga eukaristin, källan och höjdpunkten till alla sakrament.

Den sker på Jesu befallning. Vi hörde den redan i evangeliet. Jesus har undervisat länge, det har blivit sent och lärjungarna föreslår att folket skall skickas iväg för att få något att äta. Då säger Jesus till apostlarna: ”Ge dem något att äta, ni själva”. De samlar ihop den matsäck de har, fem bröd och två fiskar. Folket uppmanas att slå sig ner. Jesus tar bröden, läser tackbönen, bryter bröden och låter lärjungarna dela ut. Alla blir mätta och det blir tolv korgar över, en signal om att detta brödunder pekar vidare, mot något som den apostoliska kyrkan skall göra. Men ännu förstår inte lärjungarna.

Nästa steg hör vi om i andra läsningen. Nu har vi kommit till påsken och den sista måltiden. Paulus berättar vad som hände. Han var ju inte med själv, men har ”tagit emot det från Herren”, och vi läser om samma händelse hos de tre första evangelisterna. Det finns likheter med brödundret. Jesus tar ett bröd, läser tackbönen och bryter brödet. Men hans ord säger något nytt och oväntat: ”Detta är min kropp som offras för er”. Så kommer en befallning till apostlarna, som liknar den de fick vid brödundret. Nu lyder den: ”Gör detta till min åminnelse”.

Det som hände vid brödundret var en förövning. Här når det sin fullbordan. Det bröd som Jesus delar ut är hans kropp och bägaren hans blod. Befallningen har kyrkan följt och följer i varje eukaristi. Brödundret som mättar de hungriga pekade mot den sista måltiden, och den sista måltiden pekar mot kyrkans eukaristi. Jesu löfte om att vara med sin kyrka alla dagar till tidens slut får sin tydligaste bekräftelse i varje eukaristi. Lika konkret som han var med vid brödundret och vid sista måltiden, lika konkret och verkligt är han närvarande i eukaristin. Samma ord användes. Det är han själv som talar. Det bröd och det vin han delar ut är hans verkliga kropp och blod.

Men något har tillkommit. Den sista måltiden ägde rum kvällen före Golgota. Offret han skulle frambära har ännu inte ägt rum. Men hans ord föregriper det som skall hända på korset dagen efter. ”Detta är min kropp som offras för er.” Det hör vi i varje eukaristi. Hans närvaro på altaret är inte bara som när han blev människa och lades i krubban. Eller som när han predikade och utförde sina märkliga gärningar. Hans största och avgörande gärning, hans lidande, död och uppståndelse, skall också finnas närvarande och fortsätta. Jesus dör på korset och uppstår från de döda i varje eukaristi. Inte så att offret behöver kompletteras eller upprepas. Det fortsätter. Han är i sin Kyrka med hela sin person och med hela sitt påskoffer. Han är både överstepräst och offerlamm, både den som frambär och den som frambärs. Han frambär sig själv.

Uppdraget att göra det till hans åminnelse gavs till apostlarna. Det ges vidare till deras efterträdare, biskoparna, och till varje präst. Men prästen handlar som Kristi representant. Det är inte prästen som gör vad Kristus gjorde. Det vore den största förmätenhet. Prästen är vigd för att representera Kristus. Det betyder att han gör Kristus närvarande. Det är Kristus som fortsätter vad Kristus själv började. Prästen är bara ett verktyg, en levande slav, som låter sin Herre använda sin mun och sina händer. Med Paulus kan den mest ovärdige präst vid altaret säga: Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.

Jesus var synligt och konkret närvarande på jorden. Denna närvaro fullbordas i hans påsk. Eukaristin är också något synligt och konkret, men i detta synliga finns den mest förtätade närvaro man kan tänka sig, den som ingen annan religion ens gör anspråk på att förvalta. Eukaristin förlänger Jesu personliga och aktiva närvaro. Den infriar hans löfte om att vara med oss alla dagars till tidens slut.

En kyrkofader jämför de troendes hållning vid eukaristin med de vise männens hållning vid krubban. De var fyllda av bävan, föll ner i tillbedjan och bar fram sina gåvor. De troende har betydligt större skäl att både bäva, förundras och bära fram gåvor. De har fått kunskap om Guds plan i hela dess vidd och djup. Den troende drar över sig domen om han träder fram utan vördnad, bävan och jubel. Kommunikanten blir delaktig av den gåva, som är Herren själv, hans kropp och blod.

De troendes svar samlas i ett enda ord: ”Amen”. Med det ordet bekänner de sin tro på vad de har hört: ”Kristi kropp. Kristi blod.” Med det ordet bekräftar de hans närvaro och hans offer. Hela församlingen sjunger det: ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. De tar emot honom själv till syndernas förlåtelse. Kommunionen är inte ett pris för de lyckade och framgångsrika. Det är medicin för de sjuka och svaga. Men inte för att förbli i det gamla, utan för att förvandlas av honom som ger sig själv. Den troende säger sitt ”Amen” för att inte längre leva för sig själv, utan för honom som dog för våra synder och uppstod för att vi skulle leva ett nytt liv, i tacksägelse och förundran över att hans löfte står fast.

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Amen.