SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN

Joh 15:9-17

Ett hisnande tilltal. ”Jag kallar er vänner.” Kanske det högsta som Jesus har kallat sina lärjung­ar. Abra­ham, Mo­se och profeterna kallades ibland Guds vänner. Bruden i Höga Visan säger om sin älska­de brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Det var djärvt att låta Höga Visan få en plats i den heliga Skrift. Läser vi den bokstavligt är det en glödande kärleksdikt. Men under ytan finns en andlig di­mension. Kyrkan har läst den som en pro­fetia om kärleken mellan Kristus och Kyr­kan resp. Kristus och den enskilde. Vi hörde det nyss ur Jesu mun: ”Lik­som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kär­lek.” Kyrkan är den älska­de bruden, smyckad för sin man. Men hon är också vän. Höga Visans profetia bekräf­tas av Jesu ord till sina lär­jungar: ”Jag kal­lar er vän­ner”.

Lärjungarna kallas inte bara lärjungar, tjänare, arbetare, förvaltare eller solda­ter i Kristi tjänst, u­tan vänner. En tjänare är skyldig att lyda sin Herres bud. Men vän­ska­pen är ömsesi­dig. Den bygger inte på över- och underordning. Lärjungen skall bli del­aktig av gudomlig natur. Tjänaren får inte veta sin Her­res tan­kar och avsikter, men här säger Je­sus: ”jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader”. Han inviger dem i sina planer, han gör dem till sina förtrogna. Apos­teln Paulus uttrycker det så:

”Gud har yppat sin viljas hemlighet för oss”.

Jesus visar sina apostlar ett oerhört förtroende. Han överlåter åt dem fort­sättning­en av hela sitt verk. ”Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar”. De är förvisso helt be­roende av honom. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, hörde vi i söndags. Men det om­vända tycks ock­så gälla. Vinstocken bär ju inte frukt annat än genom sina grenar. Som en lärofader har sagt: ”Kyrkan kan inte göra något utan Jesus, men Jesus vill inte göra något, annat än ge­nom sin kyrka”. Je­sus gör sig beroende av sina lärjung­ar.

Så nära är kyrkan förenad med sin Herre. Som två vänner är förenade med var­andra. I ett ömsesidigt sam­tal och utbyte. I en ständig liturgi. Därför kan apostlarna fatta ett avgör­ande beslut och säga: ”Den helige Ande och vi har beslutat”. Därför kan Jesus sä­ga till si­na apostlar: ”Den som hör er han hör mig och den som avvisar er, han avvisar mig”.

Men det gäller också den enskilde. Jesus blev under sitt jordeliv vän med La­sa­ros och hans systrar i Betania. Johannes vilade vid Herrens bröst. Lärjungen är kal­lad att bli vän med Jesus. Först genom att förstå att han blivit vår vän. Genom sitt människoblivande har han bli­vit vän med människan. Fortfarande besöker han våra hem och våra hjärtan. Han sviker aldrig. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.

För de flesta av oss består den längsta kampen i att dra konse­kvenserna av det­ta. Att ingenting föredra framför Kristus. Att rena hjärtat från främmande makter och herrar. Göra den bittra upptäckten att också män­niskor kan svika i nödens stund. Att förstå, också med hjär­tat, att Jesus är vår bästa vän, som aldrig sviker. Redan den in­sikten gör hjärtat helt och odelat. 

Men det märkliga är att denna vänskap också kan bli ömsesidig. Att också vi kan bli hans vänner, hans förtrogna. Det är ju vad han säger: ”Jag kallar er vän­ner”. Un­der sitt jor­deliv behövde han, inte bara mat och vila, utan också sina vänners omsorg och för­tro­en­de. Också idag frågar han efter vän­ner, som han kan inviga i sina planer och visa sitt förtroen­de. Vännen har ett eget personligt ansvar. Bene­dictus beskriver förvaltaren i klostret näs­tan som en vän till abboten, som representerar Kristus. Han skall inte bara lyda sin ab­bot, utan också handla på eget ansvar och efter e­get omdö­me, utan att ändå tänja på lydnaden.

Vänskap mellan människor växer ur ett ömsesidigt förtroende. Vänner förstår var­and­ra. Med eller utan ord. Växtplatsen för vänskapen med Jesus är bönen. Ef­ter att ha kallat sina lär­jungar för vänner, ta­lar Jesus om deras bön och säger: ”Fadern skall ge er vad ni än ber honom om i mitt namn”. Inte bara lyda befallningar. Då vore ju lär­jung­ens egen bön ö­ver­flödig. Lärjungen skulle förbli elev och tjä­nare. Men här tycks Jesus förvänta sig något av lärjungen, som går ut­över lyd­naden för givna bud. Or­den i denna vänskap kan bli allt fär­re. Med vänner kan man ju också vara tillsam­mans i tystnad. ”Den som förenar sig med Herren blir en en­­­­da ande med honom”, säger apos­teln. I vänskapen sker ett samar­be­te, för att Guds vilja skall nå sin full­bordan och bära frukt. ”Jag har bestämt er till att gå ut i värl­den och bära frukt.” 

Helgonen är de tydligaste exemplen. Deras vänskap med Kristus har inte gjort dem till kopior, gjutna i någon slags standardform. Helgonen är en mångfald av full­blodsmän­ni­skor. De har funnit sig själva. De har varit både de lydigaste av alla, och de frias­te. De har brutit ny mark och visat ett mod som ofta chockerade samtiden. De har bu­rit Jesus lidanden i den egna kroppen, men därmed också fått hans ljus att ly­sa. Kärle­ken har drivit ut räddhågan. Genom lydnad fann de friheten. Ödmjukheten gjorde deras glädje full­kom­lig. De blev Jesu vänner.

Lärjungens vänskap med Herren är både det innersta och mest per­sonegna i hans liv, och ändå inte något privat. Våra liv är till för andra. Hel­gonen gav sina liv för kyrkan. Den heliga Katarina av Siena, som vi firade i veckan, greps av ”glödande kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hennes kärlek till kyrkan lät sig inte hindras av att påvar och biskopar svek. Tvärtom!

Ju mer lärjungen smakar Jesu kärlek desto större blir glädjen att göra Guds vilja. Bru­dens ord i Höga Visan doftar av glädje och ger ifrån sig kraft: ”Min vän är min och jag är hans”.

Låt oss be om öppnade ögon för vad Gud har i beredskap för oss av fördjupad vän­skap, och om förundrad tacksamhet och glädje för vad han gett oss alla i den vän­skap som helgonen vitt­nar om.

Amen.