Julnatten 2015

Ljuset lyser i mörkret

Redan när vi möter mänsklig kärlek blir vi ställda och gripna. Hur mycket mer då inför den gudomliga? Som i denna natt, när ”Kristus förenar i kärlek den skapade tillvaron med den oskapade. O under av gudomlig vänskap och barm­härtighet!” Vi hörde det i veckan när profeten Sefanja säger om Herren: ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kär­lek”. Utan ljus kan vi inte se. Utan kärlek kan vi inte leva. Människan ser inte längre vem hon är. Hon ser inte sin nästa. Denna blindhet är roten till allt det mörker och all den kär­lekslöshet som övertäcker jorden och gör människor till varandras och sina egna fiender.

Denna natt låter Gud den sanna kärlekens ljus stråla. Men ljuset tänds i mörkret. Vi hör­de om det folk som vandrar i mörkret, att det skulle få se ett stort ljus. Profeten hade förut­sagt det. Han hade också, 700 hundra år före Kristsi födelse, förutsagt att det var ett barn som skulle föra in ljuset i tillvaron. ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila. Hans herradöme skall bli stort och friden utan ände”. Ett kärlekens ljus som inte slocknar.

Aposteln säger att Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Han beskriver detta ljus som en befrielse från alla synder. Ljuset sveper bort våra synder och sporrar oss att göra det goda.

För herdarna uppenbarar sig en ängel och Herrens härlighet lyser omkring dem. Det var inte många som såg ljuset, men det var några, och så småningom spred sig ljuset. Vad har vi inte att tacka detta barn för?

Tänk ett ögonblick att Jesus inte hade funnits, att han inte blivit född som män­niska. Hur hade vår historia då sett ut? Vilken tideräkningen skulle vi då ha haft? Tänk bort alla kyr­kor, kloster och helgon. Inga sakrament och inget Nya Testa­mente. Gamla Testamentet och psalta­rens psalmer hade varit enbart det ju­diska folkets egendom. Vad fanns då kvar i vår kultur av musik, konst och litteratur? Inga katedra­ler och inga ora­torier. Uni­versitet och ve­ten­skap hade sett annorlunda ut, om de ens hade funnits. De har växt fram under inspi­ration av den kristna skapelse­tron. Hade de mänskliga rättig­heter­na kunnat formuleras, de som gäl­ler alla människor, också de sva­gas­te? Vi hade säkert varit religiösa, men ingen hade kun­nat berätta för oss om den förlorade sonen eller om den barm­härtige samariten. Vem hade lärt oss att kalla Gud för vår Fader? Vem hade sagt oss att vi skall älska också våra fien­der? Paulus hade inte skrivit kär­lekens höga visa. Vem hade lärt oss att varje männi­ska är Guds av­bild, värd vår respekt, omsorg och glädje? Vem hade gett oss hopp om evigt liv?

Nu tar vi detta som självklart och glömmer att allt började i en råkall grotta. Före all jul­stämning. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron”. Det är ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. Det är i nattens tystnad och mörker som kärleken föds.

Evangelisten Lukas berättar inga detaljer kring själva födelsen. Han säger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Hon och Josef var långt från släkt och vän­ner. De var fattiga, påtvingade en mödosam resa. Snart skulle de tvingas på flykt. Varken Maria eller Josef har berättat. Tystnad omsluter det som sked­de. Hur mycket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han funderan­de, nästan grubblande, lite vid sidan om. Trots att han genom ängelns besked i drömmen hade fått veta hur hans trolovade blivit havande. En hymn­diktare låter Maria säga: ”En helig ängel i hans dröm har sagt, hur i mitt sköte detta barn blev lagt. I nattens dunkel av en himmelsk låga, hugsvalades hans ängs­lan och hans plå­ga.” Också Josef får sitt budskap under natten. Ma­ria gömde och begrundade i sitt hjär­tas dunkel. Ännu när barnet var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv. Det nya livet föds i nat­tens tystnad och mörker.

Inga mänskliga ord eller förklaringar kan göra myste­riet rättvisa. Ingen kan beskriva hur det gick till. Lika lite som upp­ståndelsen den första påsk­natten ha­de några vittnen, lika lite finns det några mänskliga vittnes­börd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad om­sluter allt. Ljuset lyser i mörker.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan skett. Liksom det är änglar som för­kun­nar vad som skett i den tomma graven. Det är ingen tillfällighet att det liberala tvivlets för­kunnare ifrågastätter eller omtolkar både jungfrufödelsen och den kroppsliga uppståndel­sen, både hur han inträdde i och hur han lämnade världen.

Änglarnas härlighet i julnatten får her­darna att gripas av stor förfäran. – Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det skapade ljuset belysa det gu­domliga lju­sets födelse? Hur kan det mänskliga förståndet begripa den gudomliga kärleken?

Det kommer faser och tider där människan inte längre har hjälp av ord. Men det är i sin ordning. Människan kallas djupare in i mörkret för att nå det större ljuset och växa i kärlek. Det gudomliga ljuset lyser bäst när det är helt mörkt. Om Gud ödmjukar sig så att han blir detta fattiga och utlämnade barn, då är det i sin ordning att vägen till ljus går ge­nom öd­mjukhet. Vägen till större ljus går genom större ödmjukhet. Ljuset tänds inte vid sidan om mörkret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till. Jesu eget liv var ju inte framgångsrikt i van­lig me­ning. Men mörkret fick aldrig makt över honom. När dödens mör­ker tycktes ha fått honom i sitt grepp, då lyser, efter tre dagar, själva mörkret som dagen.

När vi firar denna natt då är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för flyktingar, för sörjande och övergivna, för de ringa och föraktade, men utan ödmjukhet ser ingen något. De högmodiga kan inte fatta att Gud bryr sig om dem. Ännu mindre att han älskar dem. Det är i mörkret hon ser ljuset. Utan att vi kan fatta eller förstå. Men vi kan höra, för­undras, häpna och tillbedja.

Det är barnet i krubban som säger: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” Och det til­läg­ger: ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kär­lek”.

Kristus är född. Kom låt oss tillbedja honom!

Amen.