Juldagen

Översvallande kärlek

Julvädret är inte att lita på, åtminstone inte för den som räknat med en vit jul. Men i julmor­gonens Laudes sjöng vi i klostret om hur allt i skapelsen prisar Herren, sol och måne, regn och dagg, eld och solglöd, köld och hetta, dagg­droppar och snöflingor… Allt prisar sin Ska­pare. De som anför lovsången är änglarna, eftersom de ser klarast och har bäst översikt. Lovsången fullbordas när människan instämmer i äng­larnas sång och ger ord åt skapel­sens lydnad och ordlösa sång. Denna kosmiska lovsång når sin kul­men den första julnat­ten. Änglarna sjunger och herdarna svarar i trons lydnad. Så att Gud ”i sin översvallande kärlek kan jubla av glädje över människan”, som profeten sagt oss.

Men julens predikanter har egentligen en omöjlig uppgift. Trots att julens fest är konkret och påtaglig för våra sinnen, förblir dess insida dold i mörker. Varje nyfött barn ger hopp och lockar fram både tillgivna känslor och generositet. Att få barnbarn tycks vara något helt omvälvande. Men vad är det speciella med detta barn?

När vi försöker förstå slinter vår tanke och famlar i mörker. Skulle vädrets makter ha med barnet i krubban att göra? Skulle detta barn styra regn och snö? Kan den som står över tid och rum, själv gå in under tidens och rummets begränsning? Vid en bestämd tidpunkt i historien, när Augustus var romersk kej­sare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en be­stämd plats i geografin, det Betlehem, som fortsätter att spela en roll i politiken? My­ter och sagor säger: ”Det var en gång…”, men svävar över tiden och rummet. Men detta konkreta väcker också frågorna. Skulle den som kläder djuren och bär allt, lindas och läggas i en krubba? – Och inte blir det lättare om vi utgår från det vi ser. Skulle detta barns skuldror bära alltings ”herravälde”, som vi hörde i ingångsversen? Är det intellektuellt hederligt att kalla detta barn ”Väldig Gud, Evig fader”?

Men det är den kristna tron. Gud blir människa, och förblir ändå Gud. Teologerna har det svårast, de som är satta att förstå och förklara. ”Inkarnationen är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta.” (Ma­ximos Bekännaren) Antingen betvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara liknade en människa, men egentligen var en ”för­klädd Gud”. Därmed reduceras tron till saga och myt. Eller också förnekas hans gudomlig­het och Kristus reduceras till en människa, låt vara den ädlaste och högsta. I detta dike mumlar man om Jesus som den störste av profeter, men tar själv an­stöt av kyrkans tro på honom som ”sann Gud av sann Gud”.

”Den som gör min vilja skall förstå”, ”följ mig”, säger Jesus. Människan kan inte förstå om hon förblir sittande och grubblande. Evangelisten Johannes säger: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn”. Poängen med att Gud blev människa är att människan kan bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte och samtidigt vägen till insikt. Guds Son blir människoson, för att göra oss delaktiga i sitt eget förhållande till Fadern. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han. Med honom vågar vi säga: Fader vår… Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: möda, sorg, hunger, törst, smärta, ensamhet och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemenskap, salighet och gudomligt liv. Men också det tycks glida människan ur händerna, eftersom hon så lätt fångas av mörker och glömmer sin värdig­het. Eller aldrig vågat tro på Guds översvallande kärlek till just henne.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget liv, måste han själv stiga ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss, i svaghet och mörker.

Konkretionen består, också efter Betlehem. Lika konkret som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv. Men stilla och tyst, som den gången i Betle­hem. Jesus är som sakra­menten, han är ”ursakramentet”. Sakramenten har en yttersida, som rymmer en dold in­nersida. Vatten, olja, bröd och vin känner vi därför att vi är männi­skor. Jesu mänsklighet kan vi lära känna. Apostlarna fick se, höra och beröra. Kvinnan rörde vid hörntofsen på hans mantel. Men därigenom förmedlades inte bara hälsa, utan något de ännu inte kände, nåden och det gudomliga livet. Denna förmedling, detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det konse­krerade brödet på altardu­ken och läggs på våra läppar. ”Förbli i mig, så skall jag förbli i er.” Förbli i min översvallande kärlek. Vad som än händer.

Också i mörkret. Och därmed kunna ta emot allt som händer, vad det än är, och så små­ningom upptäcka att det ingår i Guds vilja och plan. Också det jag inte förstår eller vill fly ifrån. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. Om vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Han säger inte att problemen trollas bort, men hjärtat vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Ett ljus tänds i hjärtat, vissheten om hans översvallande kär­lek. Trots alla egna brister, synder och ofullbordade omvändelser. Därför kan påven Leo i sin julpredikan utbrista om den kristne: ”Glöm inte din värdighet!”. Profeten har redan sagt om Gud: ”Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek”.

Julens ofattbara och saliga utbyte. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.