Första söndagen i Advent

Jes 63:16b-17; 64:1-8 1 Kor 1:3-9 Mark 13:33-37

Väntan som förvandlar

Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller på maten, att natten skall bli dag, hälsan bättre, problemen få en lösning eller livet få ett slut. Väntan fick vi med födseln. Barnet måste och vill växa till. Den unge vill bli vuxen. (Om han eller hon har resignerat och rentav vill avslu­ta sitt liv, så uppfattas det som en katastrof, som om hans liv blev ofullbordat. Något stämmer inte.) Den vuxne vill fullborda sitt liv. Men sedan, när ålderstrappan vänder nedåt, och många bävar för att bli gamla? Denna bävan kan ha sina delskäl. De äldres erfarenhet är inte lika ef­terfrågad längre och afrikanen ser med förundran hur våra föräldrar lämnas till institutio­ner. Hur det än ser ut på ytan är hjärtat ändå oroligt. Några löser det med att själv avsluta sina liv, i flera länder med läkarassistans, men också här är det något som inte stämmer. Om legaliserad ”euthanasi” vore ett framsteg, varför är man då inte stolt över det? Vore det ett steg framåt för människan skulle det ju sprida glädje. I stället ökar det oron och få vill tala om det. Något i denna ekvation stämmer inte. Så var inte livet tänkt. Redan Jo­hannes Paulus II kallade det en ”dödens kultur”. Människans väntan upphör inte med hög ål­der, även om hon kroppsligen vill dö. Väntan finns nerlagd i hennes innersta väsen, i hen­nes bröst. Människans oroliga hjärta har sitt enda svar i den som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augustinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”

Människans dilemma är att hon inte kan tillfredsställa denna längtan annat än med Guds hjälp. Hon kan inte fullborda sitt öde om inte hennes Skapare kom­mer henne till mö­tes. Kristen tro förkunnar att det är just det som har hänt. Det är det vi firar i advent, som betyder ankomst, Herrens ankomst.

Hans ankomst är trefaldig. Först i Betlehem som Marias barn. Sedan hans slutliga ankomst som härlighetens Herre vid tidens slut.

Mellan dessa ankomster kommer han till människan på tusen sätt, tydligast i kyrkans ord och sakrament, men också i varje uppriktig bön och i varje god gärning. I varje ögon­blick finns en skymt av hans närvaro. Därför rymmer varje dag en an­komst, för att göra oss beredda på hans slutliga ankomst. I kollektbönen bad vi: ”fyll oss med längtan efter din stora dag, så att vi med kärlekens gärningar går Kristus till mötes”. Människans väntan får ett svar, som blir större ju mera hennes egen längtan växer. Ålderstrappan ändrar ut­seen­de. Dess senare del sluttar inte nedåt, utan vänder uppåt medan hjärtat vidgar sig. Apos­teln säger: ”Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag”.

Då är det gudomlig vishet att vi inte känner dagen, varken när vi skall dö eller när Herren skall komma åter. Budskapet blir enkelt och konkret: ”Håll er vakna!” Tre gånger upprepar Jesus samma budskap i det korta evangeliet, inte bara till sina lärjungar, utan till alla: ”Håll er vakna!”

Motsatsen, hur människan somnar, beskrevs i gårdagens mässa: ”Era sinnen för­dunklas av omåttlighet, dryckenskap och livets bekymmer”. Det in­som­nandet sker i små steg, när människan successivt anpassar sig efter felaktiga och världsliga vanor. Hon för­lorar den andliga spänst hon behöver för att hålla sig vaken.

Je­sus säger: ”Håll er vakna”. Något finns där redan, det är inte helt mörkt, men om männi­skan inte gör något så blir det allt mörkare. Små synder är förvisso små, men de öppnar lätt för större och utan att hon visste det om har hon fastnat i rejäla ovanor och synder, inte minst den som tänker att hon har läget under kontroll. Det finns alltid ursäkter och falska tröstare till hands. Men de mänskliga villkoren förblir de samma: Den som inte ror mot strömmen utan lägger händerna i knät, glider med strömmen och hamnar där hon inte vill vara.

Profeten frågade: ”Varför låter du oss gå vilse och överge dina vägar, varför gör du våra hjärtan hårda, så att vi inte fruktar dig? Varför får våra fiender trampa omkring i ditt tempel?” Profeten svarar själv: ”Vi har blivit som något orent, vi vissnar som löv, likt vin­den sopar våra synder bort oss. Du har utlämnat oss åt våra synder”. Det är våra kroppar som är Andens tempel. Det är människan själv som öppnar dörren för fienderna. Hon måste bli medve­ten och vakna upp.

Men profeten ber också: ”O att du lät himmelen rämna och for hitned, så att bergen bävade inför dig, som när elden bränner upp riset”. Det är den bönen som besvaras i Kris­ti ankomst. Då rämnar himlen. När människan blir medveten om och gör bot för sina syn­der brin­ner riset upp.

Adventstiden vill inte bara väcka oss ur sömnen, den vill hjälpa oss att förbli vakna. En benediktin, den salige Columba Marmion, säger: ”Kristus är redan i oss genom den heliggörande nåden, men kyrkan vill att denna nåd förnyas, att vi lever av det nya li­vet, ännu längre borta från synden, ännu mer lösgjorda från våra ofullkomligheter, ännu mer fria från beroendet av oss själva och av skapelsen.” Varje dag går människan antingen framåt eller bakåt. Status quo finns inte.

Varje bön är ett botemedel mot den förrädiska sömnen. Att läsa Skriften är att låta himlen rämna och låta elden bränna bort de onda tankarna. Varje gång vi ber tar vi ett steg ut ur mörkret och närmar oss ljuset. När vi förlorat nåden och mär­ker hur mörkret lägrar sig över hjärtat måste vi göra som Josef och Maria, när de förlorat Jesus ur sikte. De sökte tills de fann honom igen. Eller som David när han avgav sitt löfte att finna en plats för arken: ”Jag skall inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäk­tige”.

De steg vi tar är en beredelse. Det är Herrens ankomst som gör skillnaden. I sitt ord och sina heliga sakrament kommer han in i våra liv. Han är alltid ”före” vårt handlande. Ingen bön kan bes om inte Herren redan ”kommit” till den behövande och ingett honom viljan och lusten att be. Och därutöver på tusen sätt. I människor vi möter, i arbetet vi ut­för, i allt som händer.

Det som händer får ett ansikte, en mening. Människans väntan öppnar för en an­komst, antingen det som händer är en prövning eller en tröst. Att hålla oss vakna är att upptäc­ka Her­rens närvaro i allt. Att upp­täcka att det är Han som va­kar över våra steg. ”Han so­ver ald­rig, han vakar stän­digt, han som beskyddar Israel”.

Därför vakar och väntar vi, trygga i all oro. Människans väntan kläds i ord och förvand­las till sång: Välsignad vare Han som kom­mer i Her­rens namn. Hosianna i höjden.

Amen.