4 söndagen i advent

2 Sam 7:1-5,8b-12,14,16 Rom 16:25-27 Luk 1:26-38

Mänskligt och gudomligt – David och Maria

Kung David, som vi hörde om i första läsningen, var mycket mänsklig. Vi känner hans för­färliga äktenskapsbrott, men också hans uppriktiga ånger. Han var tapper i strid, men kun­de också spela harpa för Saul och lyfta honom ur hans svårmod. Gud tog honom i sin tjänst och han blev en furste över Israels alla tolv stammar. Hans namn blev känt och ak­tat. Israels kung över alla andra.

När han hade fått ro för alla sina fiender grips han av en mycket mänsklig tanke. Han vill bygga ett värdigt hus åt Gud. Det låter både generöst och fromt, men genom profeten får han veta att det är för mänskligt, egentligen högmodigt. Han har glömt att han bara va­r ett redskap. Det var Gud som hämtat honom från betesmarken och övervunnit hans fi­en­der. ”Skall du bygga mig ett hus att bo i?” frågar Gud. Ungefär som om krukan skulle er­bjuda sig att forma ett kärl åt krukmakaren. Nej, det är Gud som skall bygga ett hus åt Da­vid, ett hus som inte bara är en byggnad, utan ett kungligt rike som skall bestå till evig tid. Det skall ske efter Davids död, genom en avkomma till honom. Denne ättling skall kalla Gud sin far och skall själv kallas Guds son. Guds förbund med honom skall stå fast i all evig­het.

David levde ungefär tusen år före Kristi födelse, men de fromma hade inte glömt honom. De som läste och sjöng psaltaren blev påminda. I responsoriepsalmen hörde vi: ”Han skall kalla mig så: Du min fader”.

Det som hände med kung David var inte bara djupt mänskligt, det rymde ett löfte med gudomlig tyngd. David var verktyg för en gudomlig plan, som fick vänta i tusen på sin full­bordan. Men Gud står för sina löften.

När tiden var inne sändes ängeln Gabriel till den unga flickan i staden Nasaret. Äng­eln uppenbarar den gudomliga planen. Den unga kvinnan skall föda en son som skall kalla Gud sin far, precis som David fått höra. Gud skall ge honom hans fader Davids tron och hans välde skall aldrig ta slut.

Också den unga flickan reagerar mycket mänskligt. Hon undrar vad ängelns hälsning skall betyda och hur hon skall kunna föda, hon som inte haft någon man. Hon får höra att helig Ande skall komma över henne och den Högstes kraft vila över henne. Dessutom får hon ett slags stöd för att kunna tro på sitt ofattbara havandeskap. Också hennes släkting Elisabet väntar en son, trots hög ålder. Ängeln säger: ”För Gud är ingenting omöjligt”. Sä­kert ha­de Maria hört de orden när de riktades till Sara, Abrahams hustru, också hon kom­men till hög ålder.

Nu väntar ängeln på Marias svar. Tusen år av förberedelse står inför sin upp­fyllelse. Nu hänger allt på vad den unga kvinnans skall svara.

En gång i begynnelsen hade Gud skapat himmel och jord. Han skapade allt ur intet. Med sitt blotta ord. Men nu när allt skall nyskapas är det Gud som väntar på människans svar. Hela den mänskliga familjen representeras av den unga kvinnan i Nasaret. Bern­hard av Clairvaux ”fryser” histo­rien just i detta ögonblick. I en bön vänder han sig till Maria och säger: ”Jungfru, du har hört att du skall bli havan­de och föda en son. Ängeln väntar på ditt svar. Skynda dig, jungfru, att svara. Säg ett ord, och tag emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Se, han som hela världen läng­tar efter, står utanför din dörr och klappar på.”

Detta är historiens nyckelreplik. Hela fortsättningen hänger på Marias svar. Många av de gamla fä­derna säger: ”den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Ma­rias lydnad; vad jungfrun Eva band genom sin otro, det löste jung­frun Maria genom tron”. ”Döden kom genom Eva, livet genom Maria”.

Varken Maria eller David var passiva redskap. Båda fick lida och prövades under lång tid. Också Maria måste gå trons väg. Hon förstod inte allt från början. Men hon gömde och begrundade, liksom David sjöng och kämpade. Maria fortsat­te att att överlåta sig åt Guds ord och plan. Ända till korset.

David sjunger om Herrens nå­degärningar. Maria gör detsamma. David var långifrån felfri, men han var en kämpe och hans hjärta var svekfritt. Maria är både ödmjuk och stark, stark i sin ödmjukhet och ödmjuk i sin styrka.

David lät sig tas i tjänst. Maria än mera. David får smärtsamt lära sig att det är Herren som byg­ger huset. Maria förstod det från början. Men det förminskar inte hennes roll.

David bekämpade Israels fiender, men fick lära sig att det var Herren som kämpade genom honom. Maria är Kyrkans starkaste värn mot krig, våld och alla irrläror.

David beredde väg för sin son, först Salomo och långt senare Kristus. Maria födde Kristus till världen. Hon följer i hans spår och blir den främste av lärjungar.

David hade ett behagfullt utseende. Marias skönhet övergår allt.

Att göra Kristus närvarande är varje människas kallelse. Det är enda möjligheten att nyskapa världen. Om inte Kristus föds i våra hjärtan är hela julfirandet förgäves.

Marias svar förändrade historien. Överlåtelse till Guds vilja och plan är det avgörande för att vända våra liv och låta de fullbordas. ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.”

Det är inte främst en svår uppgift, det är att öppna dörren för nåden och friden, frihe­ten och gläd­jen.

Vi får dessutom lita på hennes förbön. Hon förmedlar den nåd hon själv har fått i överflöd. ”Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund.”

Amen.