1 Mos 6:5-8; 7:1-5,10 Ps 29:1a-2,3ac-4, 3b, 9b-10 Mark 8:14-21 Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne.    Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde.  Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte

– 1 Mos 4:1-15,25 Ps 50: 1-8,16b-17,20-21 Mark 8:11-13 – När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick,

– 1 Mos 3:9-24 Ps 90:2-6,12-13 Mark 8:1-10 – Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill

– Apg 13:46-49 Ps 117 Luk 10:1-9 – Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de

1 Mos 2:4b-9,15-17 Ps 104:1-2a,27-28,29bc-30 Mark 7:14-23 Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”. Människan kan förstå

Kortpredikan 12/2 S. Benedictus av Aniane, abbot[1] – 1 Mos 1:20-2:4a Ps 8:4-9 Mark 7:1-3 – Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud:

– Hos 2:14b, 15b, 19-20  Upp 19:1, 5-9a  Luk 10:38-42 –  Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och

Jes 6:1-2a,3-8 Ps 138:1-5,7c-8 1 Kor 15:1-11 Luk 5:1-11 Vad får predikan att bära frukt? Hur många predikningar har inte hållits som bara runnit ut i sanden? Vad får den kristna förkunnelsen att bära frukt? Alla dagens tre läsningar ger ett och samma svar. Profeten Jesaja, apostlarna Paulus och Petrus, alla tre får en avgörande

– Heb 13:15-17, 20-21 Ps 23 Mark 6:30-34 – Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. ”Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. 

– Heb 13:1-8 Ps 27:1,3,5,8-9b Mark 6:14-29 – Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er