Kortpredikan 26/9 SS. Kosmas och Damianus, martyrer
– Pred 11:9-12:8 Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:43b-45 –
”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kommer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då också en trappa blir omöjlig att ta sig upp för. Predikaren beskriver ålderdomens vedermödor i poetiska men bistra bilder. Stoftet skall snart vända åter till jorden. Gråtarna väntar redan på gatan.
Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet.
Benedictus drar dock en klok slutsats av skillnaden mellan gamla och unga. Han uppmanar de yngre att ära de äldre, och de äldre att älska de yngre.
Den gamle kan glädja sig över ungdomens kraft och friskhet. Den unge borde vara klok nog att lyssna på de gamlas vishet, vilket tyvärr inte är en automatisk följd av gråa hår. Den unge och övermodige får veta att han en gång skall dömas.
Men något saknas i ekvationen, något som bryter igenom tomheten, något som ger hopp.
Kosmas och Damianus var läkare i Aleppo i Syrien i slutet av 200-talet. De botade sjuka utan betalning och avslöjade därmed att de var kristna. De blev martyrer år 303.
Bara något decennium senare, genom ediktet i Milano år 313, skulle förföljelsen upphöra. Var det inte ”otur”, en bitter fåfänglighet, att de förlorade sina liv? Hade de inte kunnat bära mera frukt om de fått leva?
Deras namn har nämnts i varje mässa i den västliga kyrkan under minst 1500 år[1].
Kosmas och Damianus offrade sina liv, infogade i sin Herres offer.
Tomheten mötte sin överman och de två fick del av honom som uppstått från de döda.
I den heliga eukaristin tuggar vi i oss det hopp som gör oss evigt unga.
”Gläd dig i din ungdom!”
[1] Den första eukaristiska bönen.
