25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Am 8:4-7 1 Tim 2:1-8 Luk 16:1-13

Att lära sig av ”denna världens människor“

Det är en märklig liknelse som Jesus berättar för sina lärjungar. En rik man ägde en stor gård ute på landet. Själv bodde han i staden. På sin gård hade han anställt en man som skötte gården. Han kallades förvaltare. Denne hade frihet att sköta gården på eget ansvar, anställa arbetare osv. Han kunde t.o.m. ge lån åt människor i grannskapet, som behövde hjälp. Men förvaltaren ägde inte gården. Regelbundet måste han redovisa sina räkenskaper och lämna pengarna till ägaren i staden.

Nu hade något hänt. Förvaltaren blir anklagad för att förskingra gårdens pengar. Han skulle säkert bli avskedad. Med sitt dåliga rykte kunde han inte räkna med något annat arbete. Hans liv skulle sluta i fattigdom och elände.

Då får han en idé, som ska rädda honom ur hans livs knipa. Han kallar till sig två män som själva står i skuld till gården. Kanske har han själv beviljat dem var sitt stora lån. Den ene är skyldig hundra krus olivolja – det är över 350 liter. Den andre är skyldig 100 tunnor vete. För att skörda så mycket vete, behövdes det över 40 hektar åker. Nu skriver han ner och minskar deras skuld till hälften. Det motsvarade mer än en årslön för en lantarbetare. Hans sluga uträkning är att dessa av tacksamhet skall ta sig an honom, när han själv blivit avskedad. Detta kunde han göra som förvaltare. Därför skyndar han sig att göra det innan han är avskedad. Men egentligen är det ju stöld från gårdens ägare. Det är ingen vacker historia.

Det märkliga är att Jesus berömmer förvaltaren för att han handlat klokt. Vilket har satt myror i huvudet på både bibelläsare och bibelutläggare. Hur kan Jesus berömma den som tar sig ur en knipa med hjälp av andras pengar? Inte ens om det var panik och förvaltarens liv och framtid var hotad.

Det är som om Jesus anade våra frågor. Lite senare i texten talar han om skillnaden mellan trohet och ohederlighet. Det är självklart att Jesu lärjungar skall vara hederliga i affärer. Men varför berömmer då Jesus förvaltaren?

Han antyder själv ett svar när han jämför två olika slags människor med varandra. Den ena slaget kallar han ”denna världens människor”, det andra kallar han ”ljusets barn”. Med ljusets barn menar han sina lärjungar. För dem har det gått upp ett ljus. De har förstått vem Jesus är, att han är ljuset. De tror på Jesus och följer honom. De försöker lyda hans bud. De har fått löfte om att komma in i Guds rike. ”Denna världens människor” saknar detta ljus. Därför lever de i mörker. För dem finns det bara denna världen, och den enda meningen med livet är att få ut så mycket som möjligt av detta livet, njutning, makt och inflytande. Och för det behövs det pengar. Därför använder de sin intelligens och sin energi åt att göra bra affärer. De missar inte en chans. De är målinriktade, ivriga och ibland modiga.

När Jesus jämför ”denna världens människor” med ”ljusets barn”, då suckar han. De kristna är inte alls så ivriga när det gäller tron, som världens människor är när det gäller affärer. Tvärtom är de ofta tröga, ljumma och vankelmodiga. Tröga i bönen, de tänker på annat under mässan, de skjuter upp att gå till bikt, de missar chanser när det gäller att älska sin nästa. När Jesus berömmer den ohederlige förvaltaren är det för att vi ska vara lika ivriga, beslutsamma och modiga i tron och efterföljelsen, som världens människor är med sina affärer.

Vi har ju fått våra ögon öppnade för vad livet går ut på. Att Gud har skapat oss. Det är Gud som gett oss livet. När människan glömmer det, går hon vilse och hamnar i mörker. Hon vet ju varken varifrån hon kommer eller vart hon är på väg. För att vi skall få ljus har han sänt sin ende Son, Jesus Kristus. Han kallar oss att följa honom, i hans fotspår och lyda hans bud. Han har gett oss löfte att få vara i hans rike i all evighet. Martyrerna var inte ens rädda för döden, som världens människor ofta inte ens vågar tala om. Jesus har besegrat döden genom att uppstå från de döda.

Mannen i liknelsen var förvaltare. Han ägde inte gården, utan måste redovisa hur han skötte den. Det är på samma sätt med våra liv. Eftersom vi har fått livet av Gud, är det han som kan tala om för oss hur vi skall leva det. Vad vill Gud med mitt liv? Hur vill han att jag skall leva mitt liv? Det är den viktigaste frågan, både för små och stora barn. Vårt föredöme och exempel är jungfru Maria, som säger: Må det ske med mig efter ditt ord.

Det gäller alla våra gåvor. Också vår tid är en gåva. Antingen vi får leva längre eller kortare tid. En gång ska vi redovisa för hur vi använt vår tid, om vi slarvat bort den eller förvaltat den väl. Det gäller våra talanger, de särskilda och personliga gåvor var och en har. Som Jesu lärjungar vill vi använda våra talanger i hans tjänst, i kärlek till honom och vår nästa. Det utesluter inte att jag också frågar efter mina egna äkta intressen och vad jag har talang för och inte bara följer med strömmen eller sådana idoler som bara visar upp sig själva. Då riskerar jag att aldrig upptäcka mina egna personliga gåvor. Men svaret på de frågorna kan ju ingen veta bättre än Gud som har skapat mig och gett mig livet. Han har skapat mig av kärlek. Han vill också mitt bästa.

Det gäller också de pengar vi förtjänar. När vi använt dem till vad vi själva behöver, tillhör resten de fattiga och dem som lider nöd. Jesus talade i liknelsen om att använda pengar för att skaffa sig vänner som tar emot oss i himlen. Många har förklarat det så här. När vi ger åt de fattiga är det Jesus vi ger gåvan till. Men därmed blir de fattiga och nödlidande våra vänner och de ber för oss. De vittnar om den kärlek vi visat, också efter döden, när vi rakt inte behöver några pengar mera.

Det verkar som om Jesus suckade över sina lärjungar när han jämförde deras tröghet med den iver och beslutsamhet som världens människor visade. Må han inte behöva sucka över oss.

Han inte bara talar till oss i sitt evangelium, varnande och vägledande. Han ger oss också kraft att gå vägen. Därför bekänner vi nu vår tro och firar den heliga eukaristin.

Amen.