24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

2 Mos 32:7-11,13-14 1 Tim 1:12-17 Luk 15

Vad gör kyrkan när världen ser ut som den gör?

Alla tre läsningarna i denna mässa, dagen efter den 11 september och kort tid efter dådet i Beslan, handlar om Guds till synes obegränsade kärlek till och tålamod med syndare. Den första läsningen berättade om den barnsliga och groteska synd som Israels barn begick vid foten av Sinai berg. När Mose dröjde på berget tog deras tålamod slut och de lät gjuta en tjurkalv av sina smycken, som de sedan tillbad och offrade till. En övertydlig symbol för hedonismens avguderi. Människan väljer Mammon, när den sanne Guden inte ställer upp på de mänskliga villkoren. Gud hotar att straffa sitt folk, men ”ångrar sig” (1917) genom att Mose ber för sitt folk. I andra läsningen tackar aposteln Paulus för att Gud fann honom värd förtroende, han som varit en hädare och hänsynslös förföljare. Guds nåd och tålamod var starkare och Paulus blir förkunnaren av detta budskap: ”Kristus Jesus har kommit till världen för att rädda syndare – och – säger han – ”bland dem är jag den störste.” Och så hela 15: e kapitlet hos evangelisten Lukas, som vittnar om en kärlek, som rubbar alla mänskliga cirklar. Fariséer och skriftlärda förargar sig över att Jesus umgås med syndare och äter med dem. Jesu svar är liknelserna om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen.

Hur kan kyrkan tala om Guds gränslösa kärlek och tålamod, när världen ser ut som den gör? Vore det inte mera befogat att tala om rättvisa och straff, rentav om hämnd och vedergällning? Blir inte talet om Guds tålamod med syndare ett alibi för våldsverkare och en huvudkudde för syndare?

Det kyrkan förkunnar är omvändelse och tro. Det gör hon i tid och otid, också idag. Det gör hon som ett budskap till alla syndare. Hon gör det med kraften i Kristi kors. I den kommande veckan skall vi fira ”Det heliga korsets upphöjelse”. Det korset höjer kyrkan mot ondskans alla anslag. Själv står kyrkan vid korset, bredvid alla som lider och fått sätta livet till, alls som sörjer och pinas, som Maria gjorde vid korset. Detta påminns vi om dagen efter, då kyrkan firar ”Jungfru Marias smärtor”.

Kyrkan förkunnar omvändelse. Vittnesbördet om Guds kärlek betyder inte allmän amnesti för brottslingar, inte att Gud ser mellan fingrarna på synder. Det finns himmelsskriande synder, synder som ropar till himlen om rättvisa. Det inser alla förnuftiga människor. Vi vet också att mänsklig samlevnad behöver rättvisa, att brottslingar får sitt rättvisa straff.

Men när kyrkan förkunnar omvändelse och tro så når det djupare och längre. Det når djupare, eftersom alla brott mot mänskliga lagar har sin rot i människans bortvändhet från Gud. Kain dräpte sin broder Abel. Men dessförinnan hade deras föräldrar vänt sig bort från Gud. Den babyloniska språkförbistringen, som gjorde att folken inte längre förstod varandra, hade sin rot i att alla folk i högmod hade vänt sig bort från Gud, deras gemensamme Fader. Därför kan aldrig ett av jordens folk göra sig till domare över andra folk. Ty alla har del i bortvändheten från Gud. När aposteln Paulus talar om förhållandet mellan judar och hedningar, så säger han att båda fångats i olydnadens slaveri. Men därmed är inte sista ordet sagt. Målet för hela historien är att Gud skall kunna förbarma sig över alla (Rom 11:32). Det är denna insikt som får aposteln att utbrista: ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.” När kyrkan förkunnar omvändelse så riktas det till alla, eftersom ingen är rättfärdig och utan synd. Under jubelåret var detta påvens ständiga budskap. Och han uppmanade oss kristna att först göra upp med egna synder. Det är botgörarna som förändrar och nyskapar världen. Det är botgörarna som väcker hopp. Det är på knä som vi upptäcker att vi har en gemensam, barmhärtig Fader. Det är syndarens omvändelse som skapar glädje, t.o.m. i himlen. Det är när Paulus erkänner att han varit den störste av syndare, som han också kan predika för hög och låg, för makthavare och medfångar, för judar och hedningar.

Omvändelse och tro går till roten med det onda och når därför längre än rättvisa. Vi ser det i liknelsen om de två sönerna. Det var förvisso ett elände som den yngre ställde till med, han som förskingrade hela sitt arv och hamnade bland svinen. Där hade han också förblivit, om han inte kommit till besinning och vänt om. Det var inte rättvisa som åstadkom detta. Det var Faderns gränslösa kärlek som drog honom, och han lät sig dragas. Det större problemet var den hemmavarande sonen, han som var rättfärdig i de flestas och sina egna ögon, men som var blind och högmodig och inte ens kunde glädja sig över att hans broder hade fått liv igen.

Omvändelsen i tro rymmer den största kraften. Den öppnar människans ögon för Guds gränslösa kärlek till oss människor, den kärlek som inte upphäver rättvisan, men som fullbordar den och gör människan till mer än en syndaträl bland svinen eller en legodräng, som räknar med lön för egna insatser. Människan är kallad till något större, att bli son eller dotter vid Guds gästabud, där allt vad Fadern äger tillhör henne.

Att leva i omvändelse ger människan den verkliga tryggheten i all jordisk nöd. ”Det finns bara en verklig hemsökelse, och det är synd”, säger Johannes Chrysostomos (d. 407), som vi också firar den kommande veckan, ”allt annat, som kan drabba oss, förolämpningar, fiendskap, baktal, svärd, vilka gissel de än må vara är övergående”. Endast synden kan för evigt skilja människan från Gud. Därför förkunnar kyrkan omvändelse och tro.

De flesta tycks slå dövörat till, precis som på Jesu tid. Men inte ens det ledde till att Gud lät domen falla. I stället gav han oss det största tecknet på sin gudomliga kärlek, när han lät sin Son dö på korset för hela världens synd. Mose bad för folket, när de hade bytt mot sin ära mot den gjutna tjurkalven. Det var en förebild till Kristi offer och förbön på korset för sina bödlar. ”Fader, förlåt dem, ty det vet inte vad de gör.” Detta är vad Kristi kors förkunnar och vittnar om. Det är detta kyrkan firar i varje mässa, där Kristi korsoffer görs närvarande. Kyrkan håller upp Kristi offer, hans offrade kropp och blod, mot alla ondskans andemakter i världen, i våra egna hjärtan och i himlarymderna. ”Se Guds lamm, som borttager världens synder.”

Och bredvid Herrens kors står hans moder. Marias lidande med sin Son är en bild för kyrkans kallelse, att lida med och be för alla som oskyldigt lider och drabbas. Vi blundar inte. Vi flyr inte. Inte ens när vi tycks vara som mest maktlösa. Vi står med Maria, vår andliga moder, vid Herrens kors, i kallelsen att be för och lida med alla drabbade, i världen och i vår egen omgivning. Kyrkan vågar till och med tillämpa ett annat ord av aposteln på denna kallelse. Ordet om att våra lidanden, när vi förenar dem med Kristi offer, kan ”fylla det som ännu fattas i Kristi lidanden, för kyrkan, som är hans kropp” (Kol 1:24; jfr bönen efter kommunionen för ”Jungfru Marias smärtor”). Kristi ställföreträdande lidande för hela världen blir också kyrkans och vår kallelse. Som en fullbordan av vår omvändelse. Varigenom Kristus får hela äran. Som aposteln uttryckte det: ”Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har kommit till världen för att rädda syndare.” Och han fortsätter: ”Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet.”

Amen.