Apg 21:14,22-33 Ps 16 1 Pet 1:17-21  Luk 24:13-35

Vägen till Emmaus – historiskt, liturgiskt, personligt

Det är inte svårt att föreställa sig de två lärjungarna på vägen till Emmaus. De har lämnat Jerusalem, men kan inte låta bli att tala med varandra om det som har hänt där. De är sorgsna och dödligt bedrövade. När deras mästare dog på korset, dog också deras hopp. De hade hoppats att han skulle befria Israel från dess förtryckare. Nu är allt slut.

    Då får de sällskap av en anonym medvandrare. Vi som hör och läser om detta förstår att det är Jesus, men de två lärjungarna känner inte igen honom. Han frågar vad de talar om. Han spe­­­lar okunnig. Som en skicklig terapeut får han dem att blottlägga sina tan­kar. De berättar om ”detta med Jesus från Nasaret”, mäktig i ord och gär­ningar inför alla. Men folkets ledare får honom utlämnad, dömd och dödad. Nu har tre dagar gått och det har hörts ett rykte om änglar som säger att han lever. Några kvinnor har varit vid graven och sett att den är tom. Deras förvirring är total.

    Då blir deras medvandrare allvarligare i tonen. Han ställer frågor till dem, nästan förebrående: ”Förstår ni inte, är ni så tröga till att tro på det profeterna har sagt?” Så börjar en ny slags vandring. De går tillsammans igenom skrifterna, ”med början hos Mose och alla profeterna”, och deras medvandrare förklarar vad som står om Messi­as överallt i skrifter­na. I efterhand säger de två lärjungarna: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” 

    Vi får inte veta konkret vad i skrifterna de hann att tala om. Vandringen var ju bara en styv mil. Kanske förklarade han Psalm 22 för dem, den som de hört Jesus citera från korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Kanske gick han ige-nom psalmens fortsättning, där det står: ”Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren.” Kanske fick han dem att förstå vem profeten Je­sa­ja talade om i sitt 53:e kapitel, den gåtfulla gestalt som ”blev räknad som synda­re, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna”. Något börjar långsamt klarna för dem. ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” När de nått Em­ma­us ber de honom att stanna hos dem. Och när han sedan vid kvällsmaten läser tack­bönen och bryter brödet känner de igen honom. Men då försvinner han ur deras åsyn. Hans närvaro var verklig, men av ett nytt slag.

    Därmed kan vi växla över till nästa dimension. Emmausvandringen är inte bara en historisk hän­delse i det förflutna. Den upprepas i varje eukaristi. Ja, i varje sakra-ment. Kyrkan har känt igen Emmausvandringen som ett mönster för sin egen liturgi. Först en vandring genom skrifterna, som nu i denna mässa, för att göra våra hjärtan brinnande och våra ögon öppna för hans närvaro. Vi läser om och om igen, för att förstå att allt i den heliga Skrift handlar om honom. Då händer nå­got med den som hör, den som hör med hjärtat och inte bara med sina fysiska öron.

    Sam­ma möns­ter finns i Kyr­kans dagliga bön, hennes tidegärd, som blivit ett kän-netecken för det benediktin­ska klost­ret. Vi ber och sjunger Guds ord, och något hän­der. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” Detta mönster fortsätter när lärjungen i sin kammare läser Skriften på ett andligt sätt. Det kallas lectio divina, gudomlig läsning. Lärjung­en läser för att göra det kalla eller tröga hjärtat brinnande. Läsningen leder över i bön och, när tiden är mogen, i kontemplation, det betyder skådande.

    Därmed kan vi växla över till en tredje dimension, den personliga. Emmausvandringen är inte bara något historiskt och liturgiskt, den är också en bild för lär­jungens personliga vandring genom tiden och livet.

    Vi känner igen mönstret. De två vand­rarna var först gripna av Jesu mäktiga ord och gärningar, men korset hade de inte förstått. Den troende tar sina första steg in i trons och kyrkans värld, lockad och fas­cinerad, kanske som en nyförälskad. Men så går tiden. Och det blir sällan som man tänkt sig. De medkristna visar sig inte vara så heliga som man trott, inte ens när man gått i kloster. Också Kyrkan har sina bakgår-dar. Och vad värre är, inte heller den egna heligheten fram­skrider som man hoppats. Det gick väl an att bryta med yttre och grova synder, men hjärtats synder – hur blir man av med dem?

    En första fråga att ställa är den själv­rannsakan­de: Vill jag bli brinnande? Eller är jag nöjd med medelmåttigheten? Det är inte bara en moralisk fråga, hur jag blir en bätt­re människa. Jesus dog på korset för att ge oss ett nytt liv. Också jag måste dö för att bli en ny människa. Därför behöver vi prövningar och lidande. ”Innan jag fick lida, for jag vilse”, säger profe­ten. Em­mauslärjungarna börjar ana att korset vill ge något som är större än vad de hittills hade trott. Inte för att beröva oss hoppet, men för att vidga våra trånga hjärtan för det verkligt nya, det verkligt hoppingivande, det nya livet med Kristus. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”, säger aposteln.

   Genom eu­ka­ris­tin blir vi det vi äter, för att bli helt beroende av ho­nom, han som gav sitt liv för oss, och till oss. Lärjung­en får del av Kristi kropp och blod för att bli i stånd att gå samma ödmjukhetens väg som Jesus gick och så få del av hans uppståndna och nya liv, ”för att ständigt bli ung på nytt”, som vi bad i kollektbönen.

   Lovad vare Herren, som på ödmjukhetens väg ger oss del av det nya livet!

   Amen.