– Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 Joh 6:16-21 –

”Med ens var de fram­me vid stranden.”

Evange­listen Johannes ger denna information. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta honom med i båten hän­der något. Evangelisten säger: ”Med ens är de framme vid stranden”.

    Med de orden vill han säga nå­got mera än bara att resan har nått sitt geografiska mål. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. När Jesus stiger upp i den båt de färdas i, händer något för dem. Hans påsk förvandlar deras liv. De går in i ett nytt sätt att leva, de blir påskmänniskor, de dör och uppstår med Kris­tus. Det skedde när vi döptes och det sker varje gång vi lever i vårt dop, dvs i pås­ken. Den lilla tidsangivelsen ”med ens” blir en beskriv­ning av pås­kens bety­del­se i våra liv.

    I Johannesevangeliet är framtiden ”presentisk”. Det som på ett sätt hör till framti-den, att dö och uppstå, sker redan här och nu. Det eviga livet börjar redan nu. ”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Lärjungarna är redan vid målet.

    Tyvärr blir detta lätt en frestelse för ”svärmeanden” i männi­skan. Det är den del i oss som gärna vill få del av trons behagliga gå­vor, men inte vill bära korset. Hon tror sig vara ”frälst” redan genom en första erfa­renhet av Jesus och av kyrkan. Den unga kyrkan hade den första pingstdagen ”med ens” fått del av den helige Anden. Men, när det gått lite tid, börja­de det gniss­la. Orättvisor uppstod vid den dagliga matutdel­ningen. Apostlar­na måste insätta diakoner för att stäv­­­­ja denna orätt­visa.

    Trots det jag sagt, att den kristne genom tron på den upp­ståndne redan har nått tidens mål, förblir hon en tidsbunden varelse. Vi måste börja på nytt varje mor­gon. Vår fader, den helige Benedic­tus, vet om det och reglerar allt i klostret så att inte tröghet och orätt­vi­sor tar över. Förvalta­ren i klost­ret teck­­nas med drag som liknar dia­ko­nens. Det är den rea­lism som den nyomvände steg för steg måste lära sig.

    Men det hindrar inte ”det nya” att skymta fram. Benedictus be­rättar att den bro­der som håller ut på ödmjukhetens stege ”strax” når den fullkomliga kärle­ken. Han är plötsligt ”fram­me”, som den gången när lärjungarna bad Jesus stiga upp i båten. Det är påskens nåd som full­bor­dar sitt verk i den öd­mjuke. Nåden finns där hela tiden, men mås­­­te upptäckas varje morgon och i varje ny situation, inte minst i prövningen.

    Vi tror att något avgörande har skett i tillvaron genom Kristi påsk. Jesus har uppstått från de dö­da och utgju­tit sin kärleks Ande i våra hjärtan. Detta har förvandlat hela till­varon. Ingen tid och inget avstånd behöver längre skilja oss från Guds kärleksfulla närvaro i Kris­tus Jesus.   

    Denna påsktro prövas varje dag. Som lärjungarna prövades den gången de rodde över Genesarets sjö. ”Det blåste hårt och vågorna gick höga.” De erfarna vägledarna uppmanar därför till ständig vaksamhet och bön. Aposteln skriver: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud”. Inte för att åstad­kom­ma förändringen, men för att upptäcka den. Ödmjukheten upptäcker den, likaså troheten. ”Med ens” är han framme. Han anar Jesu ord till de räddhågade: ”Det är jag, var inte rädda”.  

    Vi har uppgiften att på­minna varandra inte bara om att vi med Kristus har dött från syn­den, utan att vi också har upp­­stått med honom, att vi får leva som förlåtna, frimo-diga och gudomliggjorda människor, att vi redan har en fot i himlen. Glöm inte att du är döpt!

    Ingen annan makt i världen än du själv kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

    Amen.