Syr 35:15b-17,20-22a  Ps 34:2-3,17-19,23  2 Tim 4:6-8,16-18  Luk 18:9-14

Den märkliga ödmjukheten

Hur många vill idag vara ödmjuka, ens bland de kristna? Nu har ödmjukheten sällan varit särskilt populär. Den föraktades i anti­ken och i vår egen tid har den sedan länge haft dåligt rykte, också i kyrkan. Delvis för att den är så lätt att miss­för­stå. Ödmjukhet förväxlas med ”from­ma” gester och ord. Psykologer varnar för att den lägger sig som en blöt filt över både glädje och fri­modig­het.

Därför är det förvånande att läsa vad fäderna säger. De talar om ödmjukhet som en väg till kraft, glädje och frihet. I en öd­mjuk män­niska, säger de, får sorg och bedrövelse inget fäste. Den ödmjuke slås inte ner av motgångar och o­rättvi­sor. Han har en märk­lig förmåga att finna sig i sitt öde och kan under yttre turbulens be­vara en djup frid. Vägledarna hävdar att det inte finns något andligt problem som inte har sin lös­ning i ödmjuk­he­ten. Den som har funnit ödmjukheten, påstår de, har besegrat sina andliga fien­der. De tycks ha täckning för sina ord. Man märker att de talar av erfa­renhet.

Konkret och åskådligt ställer evangelisten Lu­kas de två tempelbesökarna bredvid var­andra. Vi kan både se och höra dem. Farisén tac­kar Gud för att han inte är som de andra, inte som tjuvar, bedragare och horkarlar. Han räk­nar upp alla sina goda gärningar. Tull­in­drivaren, däremot, vågar inte ens lyfta blicken mot himlen, u­tan slår sig för bröstet och säger: ”Gud, var nådig mot mig syndare”.

Liknelsen är bekant. Många vet redan i förväg att farisén är en skenhelig hycklare och en karikatyr på äkta from­het. Vi vet att han är högmodig. Vi vet också att tullindrivaren är ett föredöme i öd­mjukhet. Den helige Benedictus hänvisar till honom i sin re-gel, i slutet av kapitlet om ödmjukheten. Vi kan rentav känna igen de två rollinnehavarna i människor vi känner. Men då har vi inte lyssnat färdigt. Liknel­sen är inte given för att vi skall sätta etikett på andra. Liknelsen är Kristi ord till den som lyssnar. Då som nu. Och den som lyssnar, med honom eller henne kan det hända något. An­tingen stänger han till, blir förhärdad och går han ut från kyrkan lika högmodig som han kom dit. Eller går han ut förvandlad, ”rättfärdig”, som Jesus säger.

Det tragiska med farisén är hans blindhet, trots alla hans fromma gärningar. Han var helt över­tygad om att han var en rättfärdig människa. Han såg inte själv sitt hyckleri eller sitt förakt för de andra. Han visste i teorin att högmod var nå­got avskyvärt – han kunde sä­kert hålla föredrag om det – men han var övertygad om att det inte gällde honom själv. Tull­indrivaren däremot såg sitt elände. Han hade självkännedom.

Fariséns blindhet avslöjas av att han jämför sig med andra, men inte ser sig själv i lju­set från Gud. Han kunde rikta det ljuset mot and­ra, men själv gick han alltid fri. Han utförde förvisso flera goda gärningar. Det han säger om sig själv är inte lögn. Han slår an de riktiga tangenterna, men hela pianot är ostämt. Fäderna sä­ger att högmodet förvrider och förstör allt annat som människan gör. Han går från temp­let lika blind som han kommit.

     Tull­indrivaren, med honom hade det hänt något. Något drev honom till templet.  Han kunde inte längre fly från sanningen. Han skinnade den fattiga lantbefolkningen på de­ras pengar, när dessa förde sina varor till staden för försäljning. Det är inte svårt att hitta moderna exempel på sådant. Politiker eller andra som skor sig på allmänna medel. Men evangeliet stannar inte i indignation över andras mo­ra­liska förfall. Evangeliet riktar sig en­vist till den som lyssnar. Det är inte ’de andra’ det gäller. Fa­ri­sén ser och fördömer tullindri­varens synder. Andra ser och fördömer ”fariseism” och skenhelig­het, och tänker tyst: jag gör mig inte bättre än jag är, jag är åtminstone inte skenhelig. Men där­med går de i sam­ma fälla som farisén. Och inget händer med dem själva. Men med tullindrivaren hade något hänt. Han hade vågat se sig själv i spegeln. Hur han såg ut i Guds ögon.

Det är det första steget. Att våga se sig själv i ljuset från honom som ska­pat oss till sin avbild, för att återspegla hans renhet och helighet. Då går det inte längre att trösta sig med att jag inte är sämre än de andra. Inte förklara bort eller skylla på om-ständigheterna. Be­ne­dictus kallar detta första steg på ödmjukhetens väg för gudsfruktan. Insikten om att Gud ser och känner mig, inifrån och ut. Den ödmjuke vågar gå in i detta ljus. ”I ditt ljus ser vi ljus”. De andliga fäderna säger: Den som vill lära kän­na Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud.

Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den san­ning han sett. Han flydde inte i rädsla. Han måste ha ägt en gnutta hopp om Her­rens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: ”Gud, var nådig mot mig syndare”.  Be­ne­dictus beskriver det i ödmjukhetens femte steg: ”i ödmjuk bekännelse och utan att dölja något up­penbarar brodern alla onda tankar som stiger upp i hjär-tat”.

Det är så enkelt. Men den högmodige skjuter undan det och hittar alla slags ursäkter. Och när tiden går får han allt svårare att tro att det finns någon hjälp. Men tullindri­va­ren gick till templet. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Han bad Gud om förbarmande.

Resten gör Gud. Utan att vi vet hur. Många tänker att de kan det här med för­låtelse och upprättelse. Men tullin­drivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till temp­let. Och liknelsen låter oss inte veta något om det. Det enda Jesus säger är:

”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukheten öpp­nar porten ut i en ny värld, ut i Kristi kraft. Den ödmjuke följer honom som själv ödmjuka­de sig och blev upp­­­höjd. Att ödmjuka sig är att följa Kristus, som ”ödmjukade sig och blev lydig intill döden”. I upprättelsen av tullindrivaren ligger evangeliets hela kraft. Män­ni­skan föds på nytt och Kristus börjar ta gestalt i henne. Det vi inte kan, det kan Gud. Han inte bara förlå­ter syn­der­na. Han driver ut räd­slan och vanmakten, trögheten och trötthe­ten och alla and­ra fiender. Ödmjukhet bereder väg för både saktmod och frimodighet, för fasthet och omutlighet, framför allt för kärle­ken. Fäderna säger att den som finner ödmjukhe­ten bese­grar alla sina andliga fien­der.

    Låt oss följa fäderna. De råder oss att be om Kristi ödmjuk­het.

    Lovad vare Fadern som sänt sin Son, som genom Anden visar oss ödmjukhetens väg till delaktighet i det nya livet.

Amen.