Vish 2:23-3:9 Ps 34:2-3,16-19 Luk 17:7-10

Benedictus hänvisar till tjänaren i evangeliet när han beskriver bro­dern på öd­mjukhetens väg. Denne har blivit fri nog att bejaka ock­så ”allt som är vär­de­löst och uselt” utan att knota. ”Vi har ba­ra gjort vad vi är skyl­diga att göra.”

Må vi be om nåden att upptäcka kraften och friheten i denna håll­ning.  

Salomos Vishet säger om dem som går ödmjukhetens väg: ”De är i frid”. Redan nu ”flyger de fram som gnistor i halm”. ”Efter att ha tuktats något litet skall de få mö­ta godhet, ty Gud sat­te dem på prov och fann att de var honom värdiga.”

Någon har tagit sin boning i dem och därför kan ”ingen plåga nå dem”.

För de flesta tar det tid att ta denna frihet i besittning, men tron säger att det finns någon som styr det hela, någon använder sig av pröv­ningen för att ge oss friheten. ”Som guld i smältugnen prö­vade han dem, han tog emot dem som en bränn­offergåva.”

Mönstret ser vi i den heliga eukaristin, det offer som är kraften i alla efterföljares offer. Över offergåvorna ber vi i denna mässa: ”Hjälp oss att med tanke och känsla leva med i Kristi lidande, som här blir närvarande”.

Vi förenar oss med Kristi offer på altaret för att själ­va bli det vi tar emot, Kristi kropp och blod. För att återskapas till en ”avbild av hans eget väsen”.

I slutbönen ber vi att bli uppriktiga och uthålliga i denna tjänst tack vare den ”Andens kraft, som tagit vårt innersta i besittning”.