– Heb 9:2-3,11-14 Ps 47:2-3,6-9  Mark 3:20-21 –

Dagens avsnitt ur Hebreerbrevet talar inte bara om ett tempel, utan om två.

Dels om det tält och den gudstjänst som Mose inrätta­de, dels om sam­vetet. Det senaste konciliet kallar samvetet ”människans hemli­gas­­te centrum och helgedom”.  

Mose hade tagit emot anvisningarna till tältet när han befann sig på det höga berget. Det jordiska tältet var en skuggbild av den himmelska.

I samvetet ”upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda”.

Hebreerbrevet säger att Jesus genom sin död och uppståndelse gått genom ”det större och fullkomligare tält som inte är gjort med männi­sko­hand”.

Det är det tältet vi går in i när vi firar den heliga eukaristin och frambär Kristi offer ”inför din gudomliga härlighets åsyn”.

Hans offer skiljer sig från de offer som frambars i det Gamla För­bundet genom att han frambar sig själv som ett felfritt offer, av fri vilja.

Därför, säger Hebreerbrevet, kan det ”rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”.

Vi ”renar våra samveten” när vi rannsakar oss och bekänner synden. Men eukaristin ger också nåden att ”tjäna den levande Guden”.

Det sker när vi förenar våra liv med Kristi överlåtelse och offer.

Det är vad Maria gjorde, även om det tog tid för henne att förstå. Evan­geliet berättar att inte ens hans närmaste förstod. ”De me­na­de att han var från sina sinnen.” Det betyder inte att Maria delade den uppfatt­ning­en, även om hon var med.

Hennes överlåtelse började när hon besvarade ängelns budskap. Hon fullbordade den när hon stod vid korset.

Vi står vid korset i den heliga eukaristin och instämmer i hennes ord till Herren: ”Må det ske med mig efter ditt ord”.

Den heliga kommunionen ”renar våra samveten från döda gär­ning­ar så att vi kan tjäna den levande Guden”.