FEMTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 6:1-7 1 Pet 2:4-9 Joh 14:1-12

Vägen till sanningen och livet

Under fastetiden såg vi fram mot påsken, med den andliga längtans glädje. Under påsktiden skulle vi, logiskt sett, kunna glömma det allvarliga förspelet. Påskglädjen skulle infinna sig och förbli. Förvisso ljuder påskens budskap utan inskränkning. Kris­tus har uppstått från de döda! Men för att förbli i den­na glädje måste vi, märkligt nog, ständigt på nytt påminna oss hur vägen till påsken ser ut.

Vi märker det i kyrkans litur­gi. Hela påsktiden sjunger kyrkan om lammet som blivit slaktat. Aposteln Paulus vill i sin förkunnelse inte veta av något annat än korset. Kyr­kan vet att när hon glömmer korset, då rinner påskglädjen bort. Kyrkan påminner sig själv att påsken inte börjar på uppståndelsens morgon. Kyrkan förkunnar under påsk­tiden inte bara att Kristus lever. Hon förkunnar Kristi påsk, hans väg genom död till liv. Att han framburit sin kropp på korset och fullbordat alla det gamla förbundets offer, att han är både präst, altare och offer­lamm (dagens prefation). , fortsätter hon, strå­lar hela värl­den i påskens glädje. I varje mässa sjunger vi: Din död förkunnar vi och din uppstån­del­se bekänner vi.

Denna ”påsk” finns också i Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jesus är vägen som leder till sanningen och livet. Den som söker sanning­en anvisas en väg att gå. Den som söker livet i dess fullhet, ett liv som inte slutar i besvikelse och för­gängelse, anvisas samma väg.

Vad är det för väg? ”Följ mig”, säger Jesus hos de tre första evangelisterna. ”Jag är vägen”, hör vi hos Johannes. Jesus säger det i avskedstalet till sina lärjungar. Han säger det alldeles före sitt lidande, sin korsväg och sin död. Det var den vägen som ledde till livet på tredje dagen. Lydnadens väg ända till döden. Han hade själv sagt sitt ja till den vägen i Getsemane, där han överlät sig åt Faderns vilja. Det är gisslan­dets, föraktets och lidandets väg. Korsbärandets väg, vetekornets väg, det korn som dör för att bära frukt. Jesus inte bara pekar på en väg. Han går den själv. Finns det någon annan vägledare i historien som har avlagt ett trovärdigare vittnesbörd?

Problemet för oss människor är att vi vill ha livet direkt, utan denna omväg, utan att behöva gå den smala vägen eller tränga oss genom omvändelsens trånga port. Ock­så många troende vill ha det nya livet utan att behöva lämna det gamla, utan att be­höva lämna allt det som hindrar oss att få del av livet i dess fullhet. Men någon annan väg till livet känner inte den krist­na erfarenhe­ten. ”Ingen kommer till Fadern utom ge­nom mig”, säger Jesus. Det är efterföljelsens väg. Den gäller för alla. Den helige Be­ne­dictus anvisar samma väg i sin regel: Att hålla fast vid hans undervis­ning intill dö­den och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike (prol 50). Den vägen möter lärjungen varje dag. Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Den som lyssnar och tar emot undervisning kommer till insikt. Den som går lydna­dens väg finner friheten.

Ändå är det något annat än moral och självdisciplin. Jesus har själv gått denna väg. Från början i krubban av trä, till slutet på korset av trä. Det var den vägen som öppnade vägen till livet i dess fullhet. Det är den vägen som inte låter sig luras av drömmar och kortvariga glädjeämnen. Det är en tillförlitlig väg. Den trofasta san­ningens väg.

Vi får dessutom se i facit. Tomas frågade: ”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då veta vägen?” Vi har apostlarnas och martyrernas vittnesbörd. Vi bekänner tron på uppståndelsen. Vi har lärt känna hans obegripliga tålamod och mildhet. Har vi skäl att frukta något eller söka efter bedrägliga genvägar? Eller misströsta om hans nåd och barmhärtighet?

Filippos formulerar de teoretiska frågorna: ”Visa oss Fadern, det är nog för oss.” Han får svar både för hjärnan och för hjärtat. ”Tror du inte att jag är i Fadern och Fa­dern i mig? De ord jag talar, dem talar jag inte av mig själv; Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.” Har vi inte hört Faderns röst i Jesu röst? Har vi inte redan fått tillförlitliga vittnesbörd? Har vi inte sett Faderns kraft i hans underverk? Vad kan vi mera begära än det som är oss givet? Jesus nästan vädjar: ”Tro åtmins­tone för gär­ningarnas skull.” I själva verket vet lärjungar­na redan. ”Vägen dit jag går”, säger Jesus, ”den känner ni.” Han påminner dem om vad de redan vet genom allt de har sett och hört. Det är lätt att glömma. De visste inte att de redan visste, säger Au­gus­tinus.

Tvivel och vacklan får sin näring ur andra källor. Rädsla, ovilja, högmod. Allt det som Jesus burit i sin egen kropp. Han har burit det för att avväpna det och ge oss mod och för att stärka vår vacklande vilja. ”Lär av mig”, säger han, ”som har ett milt och ödmjukt hjärta”. Det är vägen. I Kristi efterföljelse. Det är vägen som får hjärtat att vidga sig och oväntade krafter att rinna till. Jesus kallar det ett milt ok. Det rena hjär­tat ser och upptäcker. Försmaken till det liv som är starkare än döden. Vägen, som uppenbarar sanningen och leder till livet.

Amen.