Jer 30:1-2,12-15,18-22  Ps 102:16-21,29,22-23 Matt 15:1-2,10-14

Profeten Jeremia var omutlig med att förutsäga Jerusa­lems fall.

Allvaret i denna dom ger, paradoxalt nog, tyngd åt Herrens löfte om att staden en gång åter skall upp­rät­tas: ”Jag skall resa Jakobs tält på nytt.”

Mitt i löftena om den nya staden finns ett löfte om det helt nya, in­kar­nationen, människoblivandet. ”Deras ledare skall vara en av deras egna, härs­ka­ren komma ur deras egna led, säger Herren”.

Fariséerna förstod inte att det verkligt orena ha­r sin källa i hjärtat, som endast kan renas och botas genom öd­mjukhet. De blev blin­da ledare. ”Om en blind leder en blind, faller båda i gropen.”

Jean Marie Vianney, kyrkoherde i Ars (d.1859), förnyade sin för­samling genom ödmjukhet. Det bar mera frukt än stu­die­för­måga och pastorala projekt.

Han fick tillbringa merparten av dagen i biktstolen, där han hjälp­te tusentals avfallna katoliker tillbaka till tron.

Han såg klart och fann de rätta orden. Församlingen och hela byn förvandla­des. Från hela Frankrike strömmade folk till för att bikta sig och höra hans predikan.

Hans visdom hade sin källa i enkelhet och öd­mjukhet, i sin tur en frukt av inkarnationen.  

Så fullbordas Herrens löfte till sitt folk: ”Ni skall vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”