– Jer 31:1-7 Jer 31:10-12ab,13 (Resp.psalm) Matt 15:21-28 –

Det är som om Gud inte kan överge sitt folk. Domen över det fallna och skingra­de Israel är inte hans sista ord. ”Han som för­skingrade Israel skall också försam­la det.” Den djupaste orsaken är hans kärlek: ”Med evig kärlek älskar jag dig”.

”Än en gång” – uttrycket upprepas tre gånger – ”skall jag låta dig blomstra, än en gång skall du träda ut i glädjedansen och än en gång skall du plantera vingårdar och skörda frukten.”

Den kananeiska kvinnan i evangeliet som ber för sin plågade dot­­­­­­ter, hon vet att budskapet en­ligt Guds plan först skall gå till ”bar-nen”, Isra­els folk. Först se­na­re går det vidare till hedningarna, som här brutalt kallas ”hun­darna”.

Kvinnans ödmjuka bön får Jesus att ”ändra sig”. Hon över­vinner hans tveksamhet genom att vädja till hans barmhärtighet.

Hon ifrå­gasätter inte den gudomliga planen, men argumenterar både ödmjukt, förnuftigt och listigt: ”Nej, Herre, men hundarna äter ju smu­lor­na som faller från deras herrars bord.” Jesus tycks själv förundrad av hen­nes tro. ”Kvin­na, din tro är stark, det skall bli som du vill”.

Det han säger om hennes tro, sägs inte om någon annan i Mat­teus­evangeliet, inte ens om lärjungarna.

Det är hennes kärlek till sin dotter som driver henne. Men det är hennes tro på Jesus som bär frukt.

Guds eviga kärlek frågar efter människans tro och iver. Den öd­mjuka tron frigör, tar emot och blir delaktig av den gudomliga kär­leken.

”Med evig kärlek älskar jag dig.”