4 PÅSKSÖNDAGEN

Apg 2:14a, 36-41 1 Pet 2:20b-25 Joh 10:1-10

Jag känner mina får, och de känner mig

Talet om den gode herden kan i förstone låta som en romantisk och avlägsen idyll, föga lockande. Ändå väcker bilden av den gode herden en äkta längtan i mångas hjärtan. Är det bara romantik som gör psalm 23 i psaltaren så älskad? Den väcker en längtan efter någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. Någon som både bär ansvar för helheten, hela hjorden, och samtidigt känner mig personligen. När det saknas ledare blir var och en hänvisad att köra sitt eget indi­viduella lopp, själv söka svar på frågor och finna bot för sin ångest. Friheten kan vara lockande i början, men självmorden ökar, också bland ton­åringar.

Jag är den gode herden, säger Jesus; jag känner mina får, och de känner mig.” – Så sjöng vi i versen före evangeliet. Det evangeliet, det goda budskapet.

Men dessförinnan använder Jesus en annan bild, den vi hört i dagens avsnitt av her­dekapitlet hos Johannes. Han liknar sig själv vid den grind som ledde in till fållan där fåren fick skydd under natten. Flera herdar förde på kvällen sina hjordar till sam­ma fål­la och på morgonen hämtade varje herde just sina får och förde ut dem på bete. Då använde han ett lockrop som hans får kände igen. Detta har adress till alla med ledar­ansvar. Grindvakten syftar här snarast på kyrkan, som måste kontrollera och garantera att herden är legitim och pålitlig. Kyrkans herdar måste själva stå i Kristi tjänst. De måste handla på hans uppdrag och i hans avsikt. Inte i eget namn eller med egna, själviska motiv. En präst eller biskop får inte samla människor kring sin egen person. Han skall föra dem till Kristus. Och då måste herdarna själva vara Kristi tjänare. Alte­r­nativet ser vi ständigt upprepat genom historien, självutnämnda ledare av olika slag, som missbrukar män­niskors förtroende och lämnar förvirring och bränd mark efter sig.

”Jag är den gode herden…” – Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte ytterligare en, som avlöses av någon ny stjärna i morgon, utan herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och församla alla människor i en enda hjord.

Men det är inte ett anspråk ut i luften eller från en akademisk eller politisk talarstol. Två kriterier kännetecknar honom: han säger sig vara sänd av Gud och han ger sitt liv. Han signerar sanningsanspråket med sitt eget blod. När människorna avvisade honom lönade han ont med gott och gav sitt liv på korset. En vanlig herde kunde slakta ett får för att få sin hunger stillad. Här är det tvärtom. Herden ger sitt liv för fåren. Han fortsät­ter att ge. Med ett obegränsat tålamod talar och kallar han, varnar, tröstar och vägle­der, och i varje mäs­sa runt hela jorden ger han på nytt sin kropp och sitt blod åt dem som hungrar och törs­tar.

Han håller samman sina får. I en enda hjord, i den enda kyrka han själv grundat. När evangeliet förkunnas på otaliga språk, så är det hans röst som talar. ”Lovad vare , Kristus”, svarar församlingen efter evangeliet. Det är samma röst som talar till alla män­­niskor genom alla tider och varhelst människor samlas i hans namn. Överallt be­känner de och förenas i en och samma tro. Och hans herdar försöker hålla ihop dem i samma hjord. Konkret genom de biskopar som står i gemenskap med Petri efterträda­re, biskopen av Rom, som fått uppdraget att vara Kristi synliga representant och herde på jorden, för hjorden.

Men detta betyder inte något opersonligt kollektiv. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. Abraham, Mose, Samuel, så började det och så fort­sätter det. Vid dop, konfirmation, upp­tag­ning i kyrkan, vid vigsel eller klosterprofess hör vi herdens tilltal tydligt och klart.

Jag känner mina får, säger Herden. ”Du rannsakar mig och känner mig”, hör vi i Psal­­taren, ”om jag står eller sitter vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Du kän­ner mig alltigenom.” (Ps 139) Ändå fungerar det inte automatiskt. Herdens omsorg slår inte ut min frihet. Det som skiljer oss från vår Herde är att vi föredrar att gå vår egen väg. Att vi inte riktigt vågar svara på hans tilltal. Bevarar en slags dåraktig misstro mot hans avsikter. Ändå fortsätter herden att leta, kalla och ropa. Maria Magda­lena är blind och döv av sin sorg, när hon letar vid den tomma graven. Men när Herren kallar henne vid namn och säger: ”Maria”, då vänder hon om och känner igen honom: ”Rabbouni.”

Det kanske allra märkligaste är att också fåren känner Herden. De lär sig skilja hans röst från alla andra röster. Ibland intuitivt och direkt. ”Aldrig har någon människa talat som han”, säger de som skickades ut för att gripa honom (Joh 7:46). Men för de flesta är det en övningssak. Man övar upp sin hörsel genom att lyssna och lyda. Den som slår dövörat till och vänder sig bort i olyd­nad blir allt dövare. Den som lyss­nar och ly­der, lär sig så småningom att känna igen rösten. ”Om någon vill göra Faderns vilja skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” (Joh 7:17)

I grunden är det ingen motsättning mellan det personliga och det gemensamt kyrk­liga. Ly­hördheten för den sanne herdens röst ger samtidigt ”en kyrklig känsla”, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan” (”sentire cum eccle­siae”), de får en inre förmåga att skilja sanningen från lögnen.

Den som lyssnar ihärdigt lär sig också skilja mellan de olika rösterna i sitt inre. ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” (Matt 7:16) De förföriska rösterna bär dålig frukt. Herdens röst ger glädje och frid, även om den kan låta kärv i början. Den egna rösten är enformig och malande. Den be­friar inte utan låser in. Herdens röst, kanske hörs den bara som en viskning eller en självklar visshet. Den leder in till frid och stillhet. Men också ut i en förvandlad värld, där vi ser med nya ögon. Det är ju det märkliga och vidunderliga med denne Herde. Han för oss inte bort, utan hem, också till vårt verkliga jag. Och sedan ut i verkligheten.

Då blir det allt mindre talande i bönen. Kanske bara ett stilla upprepande av Jesu namn eller av en psaltarvers. T.ex. Davids ord, han som kämpade mot lejon och björn, men också skrev psalmer och spelade på harpa så att Sauls svårmod drevs på flykten. Det är han som sjunger: ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig.” Vad behövs mera? ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

Amen.