– Apg 16:22-34 Ps 138:1-3,7c-8 Joh 16:5-11 –

Paulus och Silas pryglas och kastas i fängelse, i dess inner­sta ut­rym­me, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjung­er lovsånger, medan de andra fångarna hör på.

De kunde sin psal­­ta­re. De fick sätta ord på sin smärta, men ock-så hjälp att sjunga om Guds väldiga gärningar. 

Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av.

Fångvaktaren blir först förskräckt men kommer sedan till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter pisk­rappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

En frukt av psal­tarsången och av Anden.

Enligt evangeliet skall Anden/Hjälparen ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är”. Or­det ”vi­sa” är ett starkt ord, som snarast betyder ”överbevi­sa, de­mon­strera”, en ”be­vis­­ning” genom överväl­di­gan­de gär­ning­ar.

Det är den ”överbevisningen” som Paulus och Silas utför när de sjunger lovsånger i fängelsehålan. Kroppslig smärta och andlig bedrö­vel­se förlorar sin mak­t över dem. Anden utför sitt verk.

Anden visar först vad synd är: att inte tro på den Gud har förutsagt i skrifterna och sedan har sänt.

Vidare vad Guds rättfärdighet är. Gud uppväckte Jesus från de döda och han ”går till Fadern”.

Vidare vad dom är. ”Den här världens härskare är dömd.” Anden visar att Jesus har besegrat den onde.

Paulus och Silas sjunger sig ur både mörker och smärta, be­drövel­se och missmod. Det spred sig till fångvaktaren och hela hans familj.

Det fortsätter i kyrkans bön och lovsång. Det når sin kulmen i varje eukaristi, som är kraftigare än alla jordskalv.