Apg 8:5-8,14-17 Ps 66:1-3a,4-7a,16,20 1 Pet 3:15-18  Joh 14:15-21

Enorma löften

Redan nu, två veckor före pingst, får vi höra om Anden. Som beredelse. Kollektbönen formulerar löftet: för att ”påskens glädje skall bära oss”. Vi hör hur Anden förmedlas till de nykristna i Samarien, som bara var döpta i Jesu namn. Något fat­tades och apostlarna förmedlar Anden genom handpåläggning. Som när den döpte kon­firme-ras. Tydligast hör vi det i evangeliet: ”Fadern skall ge er en annan Hjälpare”.

     Redan Andens olika namn visar vem Anden är. Sanningens Ande – den behöver vi för att kunna svara dem som kräver besked om vårt hopp. Hjälparen – ordet betyder ungefär advo­kat, den som försvarar oss när vi angrips. Lärjungarna är inte övergivna och ensamma, även om Jesus inte synligt är ibland dem. Närvaron är snarast intimare. Han skall inte bara vara ibland oss, han skall vara i oss. Liksom Sonen var sänd av den gudomliga kärleken, så är ock­­­så Anden det. Den som besvarar och lever i den kärleken förs hela tiden allt längre in i kärleken. ”Jag skall älska honom”, säger Jesus, ”och visa mig för honom”. Löf­tena uppfyl­ler människans högsta längtan. Anden fullbordar Kristi påsk i de troendes liv.

    För många är Anden den siste av de tre Gudomspersonerna som upptäcks. För många förblir han den okände. Men Jesus säger till sina lärjungar: ”ni känner den”. Trots att han vet om sina lär­jung­ars svaghet. Han vet att alla skall fly när han tas till fånga. Trots det säger han att de kän­ner Anden. Jesus hade lämnat spår i sina lärjungars hjärtan, trots att de har det mesta kvar att lära. Under deras svaghet fanns en kraft som var star­kare.

En dag skall komma då lärjungarna skall förstå. De skall förstå att Jesus är ett med Fa­dern, att de är i honom och han i dem. Han antyder en dag då pusselbitarna kommer på plats, då allt klarnar och allt samman­fat­tas i honom. Vad är det för dag?

    Det är den yttersta och slutliga dagen, men enligt Johannesevangeliet börjar den dagen redan här och nu. Det är den dag då vatt­net förvandlas till vin i Kana. Det är den dag då den blindfödde får sin syn. Det är den dag då hans motståndare beslutar att röja ho­nom ur vägen. Den dag då några befästs i sin blind­het och andra får sina ögon öppna­de. Dagen är idag, när denna mässa firas. Någon vaknar upp ur mörkret. Han lyssnar som vore det första gången. Eller lyder något av bu­den som han tidigare skjutit undan. Han upptäcker hur kärleken kvicknar till. Anden kan drabba honom som ett spjut i hjärtat och han grå­ter av sorg och ång­er. Det är ett tecken på att männi­skan inte är läm­nad en­sam. An­den väcker människan ur sömnen. Någon frågar efter hen­ne: ”Människa, var är du?” Det är inte alltid be­hag­ligt, men det är hälsosamt och liv-givande. Ett tecken på att hon inte är övergi­ven.

I andra läsningen hörde vi: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”. Det är inte bara en fråga om kunskap. Frågor om tron kommer ofta när vi inte är beredda. Då blir svaret lätt tomma fra­ser i stället för ”få och förnuftiga ord”. Först i efterhand, eller när vi har lagt ner telefonen, vet vi vad vi skulle ha sagt. Att hålla ett föredrag är lättare än att svara klokt i en ovän­tad situation. Vi skall svara

”ödmjukt och respektfullt”, säger apos­teln. Därför behövs be­redskap från vår sida, men framför allt en Hjälpare. En som bor i oss för alltid. Det är detta som Jesus lovat. Det betyder inte att det känns hela tiden. Men vi tror vad Jesus har lovat. I efterhand upptäcker vi att orden läggs i mun­nen på oss.

Inte heller vet vi i förväg när vi möter en människa som behöver vår hjälp. Prästen och leviten på väg till templet var inte beredda att få se den slagne vid väg­kanten. Sa­mariten var det. Vi behöver höra varningen – men också tro på löftet om Hjälparen.

Inte heller kan vi i förväg beräkna när de onda tankarna dyker upp. De tycks kom-ma plötsligt och ur tomma intet. Ingen förnuftig män­niska vill tänka onda tankar. Ändå är det just det hon gör. Till och med på helig plats. Trots att Petrus sade: ”Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan.” Ibland avslöjar det bristande vaksamhet. Lärjungen har slumrat till på sin post. Kanske börjat förhandla med sådana makter som skall drivas ut direkt, medan de är nyföd­da, som Benedictus säger. Släpper man in de onda tankar­na blir kampen svå­rare och läng­­­re.

Det behöver inte gå så. Varje dag kan i stället bli en upptäckt. Upptäckten att vi har en Hjäl­pare, som för­vand­lar de tunga buden till ett milt ok som för oss ut på rym­lig plats. ”Den dagen” säger Jesus, ”skall ni förstå att jag är i min fa­der och ni i mig och jag i er.” Den dagen vidgar sig hjärtat. Och fylls av glädje.

 Gåvan erbjuds lärjungen varje dag och har sin källa i den heliga eukaris­tin, konkret i de gåvor över vilka prästen i Jesu namn ber Anden att komma.

Lovad vare Kristus som fyller oss med sin Ande, så att vi själ­va varje dag blir fyllda av påskens glädje.

 Amen.