FJÄRDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 4:8-12 Ps 118:1,8-9,21-23,26,28-29 1 Joh 3:1-2  Joh 10:11-18

Den gode herden – den uppståndne Herren

Vi hör det direkt, i evangeliets två första meningar: ”Jag är den gode herden. Den go­de her­­­den ger sitt liv för fåren.” Den gode herden är den uppståndne Herren. Den upp­ståndne Herren är herden som gav sitt liv för fåren. Det är därför kyrkan låter oss höra evan­geliet om den gode herden nu i tiden efter påsk. Hon vill förklara påskens innebörd för oss. Evangelisten Jo­han­nes skriver hela sitt evangelium i ljuset från upp­ståndelsen, i pås­kens ljus.

    Herdebilden var känd för Jesu åhörare. Gamla Testamentet talar ofta om folkets le­­dare som herdar. Det hade funnits goda ledare, men de flesta höll inte måttet. De förde fol­ket vilse genom att tillåta avgudadyrkan och sociala orättvisor. Nu säger Jesus: ”Jag är den gode herden.”

Ty­piskt för de falska herdarna är att de fegar ut när de ser vargen komma. En ty­värr träffan­de bild för otaliga ledare, som sörjt för sitt eget bästa, men svikit dem de var satta att leda och sörja för.

När Jesus talar om herden anar man snart något utöver det jordiska. Herden skall också besegra människans värsta fiender, de som hotar hennes liv i djupare mening: synden, döden och djä­­vulen. Det är därför som Jesus säger att han gav sitt liv för få­ren. Ingen tog det från honom, även om Pilatus och bödlarna uträttade sitt verk. Vi hör­de, inte minst i Jo­han­nespassionen på Långfredagen, hur Jesus hela tiden förblev suve­rän, även om det såg ut som om han vore helt maktlös. Med sitt eget liv som in­sats besegrar han döden och öpp­nar väg för ett liv där dö­den har förlorat sin makt. Hans död befriar människan från synd och skuld. Så att hon kan leva i förlåtelse, frid och glädje. Så kan bara den herde sä­ga som uppstått från de döda och ger de sina sitt liv, sin Ande. Därför kan Pet­rus vittna in­för de äldste och fol­kets ledare, som vi hörde i första läsning­en: ”Hos ingen an­nan finns frälsning­en, och ingen­stans bland männi­skor un­der himlen finns något annat namn som kan rädda oss”.

Man kan tycka att bilden av en fårhjord och herde är opersonlig och ”kollektiv”. Vem vill vara ett får i en hjord? Men bilden djupnar. Her­den känner sina får och ropar på dem med deras namn. Fåren, å sin sida, kände igen her­dens röst. Jesus säger:

”Jag känner mina får och de känner mig”. Det bibliska ordet för ”känna” be­ty­der inte bara att ’känna till’ el­ler ’veta om’. Det betyder att leva i gemenskap med. Som när mannen kän­ner sin hustru och hustrun sin man, med kulmen i den kropps­liga före­ning­en.

Jesus jämför gemenskapen mellan får och herde med sin gemenskap med Fa­dern. ”Jag känner mina får, och de kän­ner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.” Den som känner Jesus har förts in i gemenskap med Fadern, genom den helige Ande.

Redan psalm 23 i psaltaren säger det: ”Om jag än vandrar i döds­skug­gans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig”. I kyrkans liv har därför psalm 23 fått en given plats i hennes begravningsliturgi. På en begrav­nings­plats ser man psalta­ren 23 citerad: ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro”. Redan profeten anade det som får konturer i Jesu liknelse, som fullbordas i hans död och uppståndelse och som förverkligas i de tro­endes död. Paradiset som en ”vila på gröna ängar”.

Jesus för herdebilden ett steg vidare. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Han talade till sina judiska landsmän, men antyder sin universella kallelse. Ge­nom sin upphöjelse på kor­set skall gränserna vidgas och han skall dra alla till sig, oavsett vilket folk de tillhör. ”Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst.” De skall känna igen hans rös­t. Jesus av Na­saret talar ord som alla begriper, sanningens ord. Till Pilatus säger han: ”Den som hör till san­ning­­en lyssnar till min röst”. Till Nikodemos säger han: ”Den som handlar efter san­ning­en han kommer till ljuset, medan den som gör det onda avskyr lju­set”. Det är så mission går till. San­ningen förkunnas och människor känner igen den.

Je­sus fortsätter: ”De skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en her­de”. En hjord och en herde – mitt i den förvirrade mångfalden, genom historien och runtom i värl­den, en hjord och en herde. Inte bara ett antal individer som tror på samme Jesus. Det är mycket det, men ordet har också adress till ekumeniken. Inte bara en herde, utan också en hjord. Alla som lyssnade till Jesu liknelse visste att det var livs­far­ligt för fåret att skiljas från hjorden. Vad blir ekume­nik utan detta mål?

Ändå blir det inget opersonligt kollektiv. Jag känner mina får, säger Herden. Den som ber Psal­taren vet: ”Du rannsa­kar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, du är förtro­gen med allt jag gör.” Samtidigt efterfrågas människans innersta. Hon måste låta sig omfamnas och älskas. Annars försvinner Herdens röst bland and­ra röster. I första ver­sen av den Helige Benedic­tus regel är lyssnandet upptakten till ett helt liv. ”Lyssna, min son/dotter, till Mästa­rens un­dervisning och böj ditt hjärtas öra därtill; tag villigt emot en god faders förmaning och fullfölj den i handling.” Den som vänder sig bort i olydnad blir så små­­ningom både döv och blind. Men den som lyss­nar och lyder, också när Herdens röst är allvarlig eller bara hörs som en viskning, lär sig så småningom att känna igen rösten. ”Mitt inre förmanar mig om natten.”

Herden visar vara den Uppståndne och den Uppståndne visar sig vara den gode Her­den.

Kung David, han som kämpade mot lejon och björn, men som också sjöng och spe­lade på harpa så att Sauls svårmod drevs på flykten, han sjunger:

”Her­­ren är min Herde, ingenting skall fat­tas mig”.

    Amen.