TREDJE PÅSKSÖNDAGEN  

Apg 3:13-15, 17-19 Ps 4: 2,4,7,9  1 Joh 2:1-5a  Luk 24:35-38

Ständigt ung på nytt – det osvikliga hoppet

Lukas berättar hur svårt lärjungarna hade att förstå att den korsfäste hade upp­stått – också när han stod mitt ibland dem. Både rädsla och glädje blockerar deras tro. Jesus visar på si­­na händer och fötter, men det tycks inte räcka. Han mås­te steg för steg öppna deras sin­nen så att de kan förstå skrifterna. Se att det som hände den påsken i Jerusalem är upp­fyllelsen av alla profetior under mer än tusen års historia med det utvalda folket. Kristi påsk är något vida mer än ett avgränsat mirakel. Det är hela till­varons centrala händelse. Den är Guds plan med alltsammans, källan till Guds hjärta och outtömliga barm­härtighet. Att dric­ka ur denna källa är att ha tillgång till evig ung­dom. Därför ber kyr­kan i dagens kollektbön: ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”.

     För­nyelse och ungdomlig­het, vem vill inte ha det? inte minst när krafterna sviker. Länge har ungdomlighet målats upp som ett mänsk­ligt idealtillstånd. Reklamen utnytt­jar det hän­synslöst. Förödande blir det när det kombineras med nonchalans för den äldre gene­ra­tio­nens erfaren­het och vishet. Ton­åringen stannar i växten och förblir i värsta fall ton­åring ge­nom hela li­vet.

Ändå finns det alltså något riktigt i detta sug efter ungdomlighet. Människan längtar efter ett liv som inte står under åldrandets och förgäng­lighetens lag. Evigheten finns som en längtan i männi­skans bröst. Tragiken är att människan söker tillfredsställa denna längtan på fel ställe, i det fåfängliga.

    På en enda punkt i historien har åld­randets obönhörliga lag brutits sönder, i Je­su Kris­ti upp­ståndelse från de döda. Han har uppstått för att ge oss åldrande varelser del av ett liv där människan ständigt blir ”ung på nytt”. 

    ”Den som är i Kristus”, säger aposteln, ”är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, nå­got nytt har kommit”. Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgäng­lighet eller åldran­dets vedermödor. Också psalmisten ber: ”Överge mig inte när krafterna sviker”. Men något nytt har kommit till. I vår dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa, en männi­ska som ständigt förnyas. Aposteln kallar det sin ”inre människa”. ”Även om min ytt­re män­niska bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”.

    Den som fått smaka nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på för­klaringsber­get. Därför säger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen da­gar där hemma”. Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för detta nya: ”Din nåd är mer värd än livet”. Syndaren anar det när han fått sina synder förlåtna och får börja på nytt, utan att behöva tyngas av gammal skuld. Vi erfar det när vi hör Guds livgivande ord. Vi smakar det i den heliga kommunionen. Jesus säger: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod skall aldrig någonsin dö”.

    Ändå glömmer vi det så lätt. Som korken glider människan upp på ytan och fångas av för­gängliga ting. Eller hon snärjer in sig i de själviska begären och säljer sin först­födslorätt för en tallrik sop­pa, som Esau. Hon byter bort sin ”härlighet som Guds barn”, mot bilden av en oxe som äter gräs. Efter en kortvarig glädje suckar hon och går med allt tröttare steg.

    När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens eller självömkans tårar, utan ångerns hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han funnit nå­den på nytt. Kung David unnar sig inte någon sömn innan han funnit en plats åt Herrens ark. När Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte söker de och letar tills de funnit honom på nytt.

    ”Genom påskens mysterium blir din kyrka ständigt ung på nytt”. Det är en väg att gå. Vi är ännu inte vid målet, men vi har fått ett hopp, en försmak av det högsta goda, liksom Is­ra­els barn hade fått löftet om det utlovade landet. Kollektbönen talade om ”ett osvikligt hopp”. Därför måste vi vaka, be och strida, och inte ge oss förrän vi på nytt får smaka Her­rens nåd, ”så att jag blir ung på nytt som en örn”. ”Har du inte förstått?”, frågar profe­ten,

”har du inte hört att Herren är en evig Gud? Han blir inte trött, han mattas inte. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen ka­tastrof att snava och falla. Ka­ta­strofen är att bli liggande och misströsta om Her­rens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas”. Det är därför man springer så myc­ket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det alltid sker med värdighet – och utan stress.

    Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjungar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra”. Jesus fortsatte att älska oss, också under motgångar, förräderi, svek, smädelser och lidande. Den människa som älskar blir inte trött. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt unga och skimran­de vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Kärleken gör den älskande inte bara ung, den gör henne också vacker. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen om sin brud i Höga visan.

    Därför får begreppet ”gammal” och ”ny” människa hos Paulus en ny innebörd. Den ”gam­­­la männi­skan” uppmanar han oss att lägga av, den ”går under, bedragen av sina be­gär”. Däremot uppmanar han oss att ”förnyas i ande och förstånd”, att klä oss i ”den nya människan, som har skapats efter Guds bild”.

    Det nya ges åt varje törstande. Den har sin källa i Kristus, den upp­ståndne och levande. Hans kyrka firar eukaristi för att ständigt bli ung på nytt. Vi instämmer i kollektbönens fort­sätt­ning: ”Ge oss osvikligt hopp i väntan på uppståndelsens dag, då allt förvandlas och för­nyas.”

    Amen.