Kortpredikan

– Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 Joh 6:16-21 –

”Med ens var de fram­me vid stranden.”

Evange­listen Johannes ger denna information när lär­jungarna vill få Je­sus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och hö­ga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kom­mer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten hän­der något. ”Med ens” är de framme vid resans mål.

    Evangelisten Johannes vill med stor sannolikhet med denna formulering säga nå­got mera än att bara göra en tids- och rumsmässig iakttagelse. And­ligt sett talar han om vad pås­ken be­ty­der. Pås­ken för­vandlar lär­jungarnas för­hållande till tiden och rum­met. Den som är för­enad med Je­sus är redan fram­me, ”med ens” är han vid må­let.

    Det är vad som sker när vi firar påsk. Genom påsken dör och uppstår vi med Kris­tus. Genom uppståndelsen är vi redan vid må­­let. Det skedde när vi döptes och pås­ken ”inprogrammeras” i oss. Den lilla tidsangivelsen ”med ens” blir en beskriv­ning av pås­kens bety­del­se i våra liv. Vi är redan ”fram­­­me” när vi är i den båt där Jesus är, i hans heliga kyrka.

    Tyvärr blir detta lätt en frestelse för ”svärmeanden” i männi­skan. Den som gärna vill få del av trons lätta och behagliga gå­vor, men inte bära korset. Hon tror sig vara ”frälst” redan genom en första erfa­renhet av Jesus. Den unga kyrkan hade den första pingstdagen ”med ens” fått del av den helige Anden. Men, när det gått lite tid, börja­de det gniss­la. De grekisk­talande kristna, som upptagits i sy­nago­gan som pro­se­ly­ter, blev åsidosatta av de judekrist­na vid den dagliga matutdel­ningen. Apostlar­na måste insätta diakoner för att stäv­­­­ja denna orätt­visa.

    Trots att den kristne genom tron på den upp­ståndne Jesus redan har nått tidens mål, förblir hon en tidsbunden varelse. Vi måste börja på nytt varje mor­gon. Benedic­tus vet om det och reglerar allt i klostret så att inte tröghet och orätt­vi­sor i onö­dan tar över. Förvalta­ren i klost­ret teck­­nas med drag som liknar dia­ko­nens. Det är den rea­lism som den nyomvände lång­samt måste lära sig. Det gäller till fullo i klostret.

    Men det hindrar inte ”det plötsliga” att skymta fram. Benedictus be­rättar att den bro­der som håller ut på ödmjukhetens stege ”strax” når den fullkomliga kärle­ken. Han är plötsligt ”fram­me”, som den gången när lärjungarna bett Jesus stiga upp i båten. Det är nåden som full­bor­dar sitt arbete i den öd­mjuke. Nåden finns där hela tiden, men mås­­­te upptäckas varje morgon och i varje ny situation, inte minst i prövningen.

    Vi förstår att något avgörande har skett i tillvaron. Att Jesus har uppstått från de dö­da och utgju­tit sin kärleks Ande i våra hjärtan. Detta har förvandlat till­varon. Ingen tid och inget avstånd behöver längre skilja oss från Guds kärlek i Kris­tus Jesus.   

    De erfarna vägledarna uppmanar till ständig vaksamhet och bön. Inte för att åstad­kom­ma förändringen, utan för att upptäcka den förändring som påsken innebär. Det är vad den ödmjuke upptäcker. ”Med ens” är han framme.

    Vi har uppgiften att på­minna varandra inte bara att vi med Kristus dött från syn­den, utan att vi också har upp­­stått med honom och därmed har del i slutmålet.

    ”Med ens var de fram­me vid stranden.”