Kortpredikan – Hes 18:21-28 Ps 130 Matt 5:20-26

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.”

Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren ge­nom om­vän­del­se får del av Guds botande och livgivande kraft.

Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bo­ta och hela människan.  

Men människan måste samverka med Guds helande kraft. 

I minnet går hon tillbaka till det vägskäl i sitt liv där hon gick fel och ådrog sig sjukdomen. Genom ånger över synden och med en föresats att väl­ja den rätta vägen bereder hon mark för Guds förlåtande och helande kraft.

Den begångna synden förlorar sin makt över henne.  

Det gäller till exempel olika brott mot femte budet, ”du skall icke drä­pa”: vre­de, nedsättande ord, förbannelser, dömande tankar.

Vrede är en envis sjukdom som plågar och tynger människan. Hon be­hö­ver be mycket om Jesu milda kärlek för att driva ut alla dömande och oförsonliga tankar. Många vill inte bli friska från denna sjukdom. De går inte till roten, utan nöjer sig med plåster på sjukdomen.

Ovilja att försonas är en dödlig sjukdom. I en kon­flikt måste ”allt som ankommer på henne” vara upp­kla­rat innan hon närmar sig Her­rens al­ta­re.

Det är vad fridshälsningen före kommunionen uttrycker. Vi ber om och lo­var det i varje Fader vår: ”Förlåt oss, såsom ock vi förlåter.”

Den som bär på oförsonade synder mot sin nästa får betala ”till sista öret”. Här i tiden, där han får ”släpa” på sin skuld genom dåligt samve­te; i skärselden om det var en mindre skuld; eller för evigt om det var en allvarlig och medveten oförsonlighet.

Genom Kristi död och uppståndelse är vägen öppnad för att leva i för­låtelse, försoning och frid.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va.”