Kortpredikan

– 5 Mos 26:16-19 Ps 119:1-2,4-5,7-8 Matt 5:43-48 –

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans ut­val­da folk. Herren förklarar att han vill vara deras Gud och folket bekräftar att det vill vara hans folk.

Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Genom förbundet blir folket upphöjt över alla andra folk.

Men just denna utmanande olik­het har som mål att dra in alla folk i den­­na unika relation till Gud. Uniciteten är ställföreträdande.

Kyrkans är kallad att vara ett ”tecken och ett redskap för den innerli­gas­te föreningen med Gud och för hela mänsk­lighetens enhet”.  

Som tydligast blir det i budet att älska fien­­den. Kärleken till fienden åter­­speglar Herrens kärlek till dem som avvisade och berövade honom livet. Men också till att Herren låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.

Budet hör till de svåraste. Det är något mer än allmän medmänsk­lighet. Samtidigt som den yttersta medmänskligheten skym­tar fram just här. 

Vi är kallade att vara barn till den Fader som låter solen gå upp över bå­de goda och onda. ”Var fullkomliga som er fader är fullkomlig.”

Vi ser det hos helgonen varav många blev martyrer för bekännelsen till det ”unika”. Andra ”kändes igen” i sin enkla och fullkomli­ga mänsk­lig­het.

Många har tackat för sina fiender. De kallade dem sina ”läkare”. De loc­kade fram djupare liggande sjukdomar i det egna hjärtats innersta.

Samtidigt vittnar kärleken till fienden om människans fullkomliga bero­ende av Guds sanna av­bild, hans äls­kade Son, som gav sitt liv för sina vänner och som bad för si­na fien­der.  

Den heliga eukaristin är det nya och eviga förbundets offer. Där, och endast där, rinner den källa fram som gör kärleken till fienden möjlig.